Kom ihåg mig då.
Jesus. Har inte bloggat på 1 vecka och 4 dagar.
Jag kan ursäkta med att jag har haft fullt ös megabesök uppifrån Sverige, tom måndagen för en vecka sen, och sen min kära mor tom torsdag, då hon och jag (på två olika flyg) flög hem till Sverige. Moder min och Linnea utan apostrof kände till min lilla secret - annars var det megasurprise - tror och hoppas jag. Det var i alla fall tanken.
Det är för sent för en mininovell om allt som har hänt på dessa 11 dagar, men kul har det varit. Nu är jag i alla fall hemma i mitt alldeles egna hem igen, där jag trivs, och där jag bara är med mig själv.
Jag insåg nu när jag var hemma (i Sverige) - jag är en lyckligt lottad människa. Jag klassar mig i alla fall själv som en sådan. Jag kan bo i en ung och dynamisk stad och utvecklas precis som jag vill, samtidigt som jag kan fly hem till mina barndomsvänner, till minnen, till underbara Kullaberg, till glasskiosken i Mölle och till det underbara havet, som ligger 300m från mina föräldrars hus. Mina föräldrar, som gör det möjligt för mig att bo där jag bor, och samtidigt ge mig möjligheten att komma hem till dem i ett av Sveriges paradis. Min hund, som när jag kom hem sent en natt kom ner från ovanvåningen, buffade lite på min dörr på nedanvåningen för att kolla att jag var där. Denna hund, som är det närmsta jag någonsin kommer att komma ett syskon, som jag avgudar så, trots att hon aldrig lyder mig.
Jag kan fly till My och hennes föräldrars gård, där det enda du har i närheten åkrar, vackra djur och människor och lugnet - lugnet som finns överallt utom i huset/köket, där det aldrig är tyst. Tevattnet kokar upp i grytan även den här gången, Mymlan och Tjorven myser antingen i soffan eller under matbordet och Laban äter. Vi andra sitter och pratar - som vi alltid har gjort. Det känns skönt.
Det finns visst ett lugn i detta kök ändå.
Lugnet inombords som bildas av varma skratt och en varm kopp te.
Jag har också lyckan att känna alla dessa vidunderliga själar. De själar, som bland annat under min skolgång har format mig till den människa som jag är idag. De som jag dansar med. De som jag blir för full med. De som jag spelar Twister med. De som jag reser till fjärran länder med. De som jag diskuterar med. De som jag fular mig med. De som jag alltid kan gråta inför. De som jag klantar mig med. De som jag äter gott med. De som jag oroar mig för. De som jag glädjer mig åt. De som jag kan vara mig själv med. De som jag älskar så djupt.
My life has no purpose, no direction, no aim, no meaning, and yet I'm happy. I can't figure it out. What am I doing right?
- Charles Schulz
Jag kan ursäkta med att jag har haft fullt ös megabesök uppifrån Sverige, tom måndagen för en vecka sen, och sen min kära mor tom torsdag, då hon och jag (på två olika flyg) flög hem till Sverige. Moder min och Linnea utan apostrof kände till min lilla secret - annars var det megasurprise - tror och hoppas jag. Det var i alla fall tanken.
Det är för sent för en mininovell om allt som har hänt på dessa 11 dagar, men kul har det varit. Nu är jag i alla fall hemma i mitt alldeles egna hem igen, där jag trivs, och där jag bara är med mig själv.
Jag insåg nu när jag var hemma (i Sverige) - jag är en lyckligt lottad människa. Jag klassar mig i alla fall själv som en sådan. Jag kan bo i en ung och dynamisk stad och utvecklas precis som jag vill, samtidigt som jag kan fly hem till mina barndomsvänner, till minnen, till underbara Kullaberg, till glasskiosken i Mölle och till det underbara havet, som ligger 300m från mina föräldrars hus. Mina föräldrar, som gör det möjligt för mig att bo där jag bor, och samtidigt ge mig möjligheten att komma hem till dem i ett av Sveriges paradis. Min hund, som när jag kom hem sent en natt kom ner från ovanvåningen, buffade lite på min dörr på nedanvåningen för att kolla att jag var där. Denna hund, som är det närmsta jag någonsin kommer att komma ett syskon, som jag avgudar så, trots att hon aldrig lyder mig.
Jag kan fly till My och hennes föräldrars gård, där det enda du har i närheten åkrar, vackra djur och människor och lugnet - lugnet som finns överallt utom i huset/köket, där det aldrig är tyst. Tevattnet kokar upp i grytan även den här gången, Mymlan och Tjorven myser antingen i soffan eller under matbordet och Laban äter. Vi andra sitter och pratar - som vi alltid har gjort. Det känns skönt.
Det finns visst ett lugn i detta kök ändå.
Lugnet inombords som bildas av varma skratt och en varm kopp te.
Jag har också lyckan att känna alla dessa vidunderliga själar. De själar, som bland annat under min skolgång har format mig till den människa som jag är idag. De som jag dansar med. De som jag blir för full med. De som jag spelar Twister med. De som jag reser till fjärran länder med. De som jag diskuterar med. De som jag fular mig med. De som jag alltid kan gråta inför. De som jag klantar mig med. De som jag äter gott med. De som jag oroar mig för. De som jag glädjer mig åt. De som jag kan vara mig själv med. De som jag älskar så djupt.
My life has no purpose, no direction, no aim, no meaning, and yet I'm happy. I can't figure it out. What am I doing right?
- Charles Schulz
Kommentarer
Postat av: Lena.K.
Så fint och vackert du har skrivit :-)
Jag blev riktigt berörd och dessa rader visar vilken fin liten människa du är.
Kanske vi kan ses nu när du är hemma. >Hur länge blir det?
Kram kram
Postat av: My som älskar dig
Du är alltid välkommen till vårt kök där tevattnet ständigt kokar och där djur och människor är överallt; i kökssoffan, på någon utav stolarna, på bordet, på golvet.. Till köket där det aldrig är tyst, där kärleken sjunger och diskussionerna är högljudda. Köket älskar dig! Saknar dig redan, massa kärlighet!
Trackback
