ANNA

...varit förbannat klumpig.


Godnatt.

..mordtankar - mordtankar om bananflugorna som förpestar min frukost.

En trevlig dag har gått till ända. Efter en intressant dag på jobbet, blandat med gamla projekt och nya (intressanta!) projekt tog även den jobbdagen slut och jag begav mig hemåt, för att bege mig till gymmet. En välförtjänt kopp kaffe med den ena hälften av Koistinensystrarna hanns med, en klassiskt slipad diamant med ett nyckelhål i nacken. Men vem bär då nyckeln? Svaret fick jag någon timme senare, när det andra hälften av Koistinensystrarna visade upp sin handled med, mycket riktigt, en nyckel på. Det utlovas dans på lördag, frågan är bara om det blir till balkan-beats på Lido i Kreuzberg, eller till elektro av dess bästa slag på WeekEnd vid Alexanderplatz.

Nu låter jag mina drömmar ta mig, med våld om de så vill. Godnatt.

...hunger (Ich habe Hunger pa tyska) = jag är hungrig!

Det är alltid trevligt med komplimanger, speciellt oväntade komplimanger. 

Blev precis riktigt förbannad. Men - jag kör the High-Road - så får ms Natalie Portman uttrycka sig för mig istället.

...en grannunge som vägrar vara tyst.

Det blev kaffe med Koistinen - det blev även slagg i den koistinenska lägenheten, för att jag i vanlig ordning började se demoner bakom varje buske och gatuhörn, inbillade mig att jag blev förföljd, och återupplevde min förfärliga våldtäktsdröm som jag drömt natten innan. Promenerade hem i sakta mak klockan 8, njöt av doften av de friska träden som precis hade blöts ner i en lätt morgonskur. Doften av blöt asfalt, blandad med ljuva dofter från ett av de hundra bagerier som jag passerar när jag traskar hem.

Kommer hem, tar mig en välförtjänt dusch som behövs för att mjuka upp mina leder, som har stelnat till en smula efter att ha legat på kuddar från en soffa, på golvet, med ett täcke lindat som en kokong kring min svettiga kropp, i en främmande rum med två filurer, som påminner om varandra en aning, och en lång dansant filur som skriker "ach liebling!" lite som det passar honom. Trevliga skratt ekade mellan lägenhetens höga  väggar för några timmar sen, nu, när jag befinner mig i mitt egna hem, är den säkert åter helt tyst.

Under min dag möter jag nya uppdrag, nya ansvar och tycker att det är skrämmande, samtidigt som jag känner mig stolt över att ha fått så mycket ansvar.

Ansvar, som jag får möta redan imorgon.

Har jag något val?

...och tar en kaffe vid Mauerpark med systrarna Koistinen - trevligt!

Var börjar man någonstans när man inte har bloggat på en halv evighet? En halv evighet är i det här fallet så mycket som 2 veckor och fyra dagar, och mycket har hänt under den här evigheten. Jag har varit i Sverige, inte bara där jag hittade mina rötter senast, utan även där där det finns rötter som jag aldrig har känt till. Mitt uppe i Gästriklands mörkaste skogar hittar jag Åmot, där mycket har utspelat sig, mellan personer som jag aldrig ens har träffat. Som jag har velat träffa, men där livet dessvärre tog slut innan mitt hann börja. Att inse att jag hittat något jag aldrig har saknat, reaktioner som jag förstår beror på att någon ser  någon genom en idag livs levande person. Känslan av besvikelse att jag inte kan se samma likhet. Jag tittar och tittar, försöker tränga mig in genom de blåa ögonen in i själen, och försöker hitta det där som anses vara bekant. Letar efter en övernaturlig och andlig kontakt, en själsig kontakt, en kontakt som jag inbillar mig kan finnas mellan folk som är av samma kött och blod. Smidna av samma järn.

Tårarna rinner ner för kinder. Och inte tillhör de kinderna mig. Minnen kommer upp, genom bilder som antingen förvaras i en gammal flätat korg, eller bilder som dyker upp i huvudet. Jag skrattar och ler, upplever känslor av enorm lycka att jag får ta del av dessa ögonblick, samtidigt som det slits i mig av frustration för att jag inte har upplevt något av minnena. En glad filur tar död på min frustration, avslutar min resa genom de blandade minnena-och känslornas värld, och får mig att inse att det finns så mycket som jag kan läsa av, utan att ha deltagit själv. Människorna jag sitter med, glada, solbrända, med vackra rynkor som tyder på att de har haft ett gott liv. Jag sitter i ett kök, där folk har suttit, precis som vi idag, och delat minnen. Minnen, som de kanske själva heller inte ha upplevt. Från att ha haft känslan att jag inte hör hemma i det här släktträdet, inser jag nu att jag hör hemma där lika mycket som någon annan. Någon kommer titta på bilder på mig och min familj en dag, och förhoppningsvis minnas mig med samma stolthet och respekt, som jag minns mina förfäder idag. Det är inte alla som kan göra det, det är jag medveten om, men jag har ingen anledning att tro ont om de jag aldrig känt.