ANNA

Jag vet inte var jag slutade, jag vet heller inte var jag var. Det jag vet nu är var jag är. Och möjligtvis har jag tagit ett steg mot att veta vem och vad jag kommer att bli.

Mycket har hänt sen vi sågs sist. Jag har märkt en svag försämring i att skriva på mitt modersmål, så jag börjar mitt inlägg med att ursäkta mig för eventuella fel, och hoppas att om det skulle uppstå ett roligt fel, att du får dig ett gott skratt.


Min sinnesstämning för tillfället är underlig. Det känns som varenda gång som jag genomgår en slags förändring, som om att ännu en tråd från min puppa har lossnat och faller nu handlöst ner mot jagvetintevad, och jag har nu tagit ännu ett steg närmre till att bli den fjäril jag hoppas på att bli. Det har skett förändringar, och på sistone möter jag förändringar som verkligen påverkar mig hela vägen in i min djupaste kärna, i min djupaste själ. Förändringen känner inga hinder, utan borrar sig, utan att lämna det minsta märke, genom puppan som slingrar sig om mig, genom alla dessa lager av trådar som alla förhoppningsvis ska möta samma öde som den tråden som föll handlöst till jagvetintevad. Blir jag fjärilen blir jag till mitt bästa jag, det är i alla fall s å jag föreställer mig livets gång. I alla  fall just idag.

Jag var hemma i Sverige i helgen, där jag sa farväl till något som har förföljt mig i mina drömmar det senaste halvåret. Jag släppte taget om min häst - en gång för alla. Denna häst som jag älskar så djupt, som har räddat mig så många gånger, och aldrig anat själv hur mycket hon har bidragit till min lycka, släppte jag äntligen fri. Nu springer hon i Pelarsalen, som nog är den vackraste platsen på jorden. Jag grät. Jag grät för allt jag kunde säga, allt jag borde ha sagt, och allt som jag aldrig kommer att kunna säga. My höll min hand. När den sista delen av askan bokstavligt rann ur mina händer, förstod jag att hon var borta. Så många gånger som jag har trott att jag har förstått, som när jag räckte över grimskaftet till mannen som skulle hjälpa henne att slippa lida, som när jag åkte ifrån gården och det kändes som att jag hade lämnat min kunskap att andas bakom mig, som när jag hämtade henne i Munka Ljungby, och bar kartongen med hennes aska med mina bara händer, och körde hem med hennes kvarlevor. Alla dessa gånger, som jag alla trodde var det slutgiltiga - min riktiga let-go. Alla dessa gånger tillsammans kunde inte jämföras med känslan av att sprida den sista askan. De sista kornen, av något som jag varit så arg på, varit orättvis mot, gråtit över - men samtidigt också skrattat med, känt mig oövervinnerlig med, och avgudat - var borta. Och jag hade varit med henne i alla steg. Det var, samtidigt som det var mitt livs mest hjärtskärande ögonblick, var det samtidigt också det vackraste. Hur mycket smärta som en har kommit på grund av att den här hästen har funnits i mitt liv, från att få henne över mig och bryta ett revben, till att fatta beslutet om hennes öde, till att se hennes runda fina rumpa och hennes lufsiga svans gå iväg utan mig, är jag ändå så ofattbart tacksam för att just den här hästen kom in i mitt liv. Jag har inte ångrat en sekund. Jag hade gjort det tusen gånger om,









För dig ska jag göra det tusen gånger om.