ANNA

Det har hänt mer. Min tanke när jag skrev det förra inlägget var att jag skulle berätta allt som hänt under den senaste tvåveckorsperioden. Som ni förstår kom jag inte så långt, jag kunde knappt se knappen "Spara och publicera" när jag var kvar, för alla tårar som alla, sakna men säkert, valde att rutschkanan ner för min kind. Men jag är ändå längre nu än när jag började skriva.

Hästhistorien har bidragit till mycket, mer än vad man tror. Hur jag är och hur jag vill vara, men mest av allt till det faktum att  man faktiskt kan komma ut helskinnad på andra sidan, trots att man har varit tvungen att fatta ett obehagligt beslut. Ett beslut som har ätit upp mig inifrån och ut, men som samtidigt har gjort mig mer hel än på länge.

Jag har förresten fått en praktikplats! En praktikplats som ligger fem minuter från min lägenhet och som jag verkligen ser fram emot att gå till om cirka en timme - nämligen på PR-byrån Himmel&Jord. Ja ni läser rätt, det är ett svenskt företag, som specialiserar sig på mode, konst, musik och kultur. Hade min första dag idag, och jag njuter av att få använda det som sitter mellan öronen på mig igen. Var nästan påväg att efterlysa "det", men så fick jag den här praktikplatsen, och nu märker jag att en del fortfarande finns kvar - skönt!
Hade min första dag idag, och jag är riktigt nyfiken på vad jag ska få göra imorgon. Idag fick jag bearbeta lite post, trycka etiketter till ett företag som håller på med smörgåstillverkning, och sen fick jag översätta en engelsk text till svenska. Mångsidigt arbete utan dess like, men det är så man lär. Blir mer uppdatering om nya praktikplatsen så fort jag har kommit in lite mer i det. Men, något jag redan kan bedömma utifrån min första dag, är att det här är något jag hade kunnat tänka mig att arbeta med.


För cirka tolv timmar och fyrtiofem minuter sen läste jag ut boken. Jag har behandlat boken som en ädel diamant, vårdat del väl, och den är felfri, utom några dolda veck efter hundöron som vikits under läsandets förlopp, och några ojämnheter i de brungröna blanden, där en och annan tår har fallit. Det är en av de bästa gåvorna som jag har fått, och det tackar vi Herr Erik "Grannen" Kruse för, för det var han som gav den till mig, söndagen innan jag skulle åka till min nya stad. Länge låg den i min djupa fönsterkarm och stirrade på mig, och till slut kunde jag inte hålla mig, tog den, gjorde mig en kopp kaffe, satte på Winnerbäck på min portabla iPodhögtalare, satte mig på balkongen en regnig eftermiddag, och började läsa. Detta är kanske en vecka sen, och samtdigt som jag inte ville att den skulle ta slut, så kunde jag heller inte bärga mig tills sista meningen.


Har du inte läste den, vilket du uppenbarligen har men ändå, så gör det. Det är sällan man läser böcker som har kraften att skaka om dig ända in i själen. Jag har blivit skakad och omrustad så jag knappt kan stå, och jag längtar tills jag blir det igen.

Boktips någon?

Jag vet inte var jag slutade, jag vet heller inte var jag var. Det jag vet nu är var jag är. Och möjligtvis har jag tagit ett steg mot att veta vem och vad jag kommer att bli.

Mycket har hänt sen vi sågs sist. Jag har märkt en svag försämring i att skriva på mitt modersmål, så jag börjar mitt inlägg med att ursäkta mig för eventuella fel, och hoppas att om det skulle uppstå ett roligt fel, att du får dig ett gott skratt.


Min sinnesstämning för tillfället är underlig. Det känns som varenda gång som jag genomgår en slags förändring, som om att ännu en tråd från min puppa har lossnat och faller nu handlöst ner mot jagvetintevad, och jag har nu tagit ännu ett steg närmre till att bli den fjäril jag hoppas på att bli. Det har skett förändringar, och på sistone möter jag förändringar som verkligen påverkar mig hela vägen in i min djupaste kärna, i min djupaste själ. Förändringen känner inga hinder, utan borrar sig, utan att lämna det minsta märke, genom puppan som slingrar sig om mig, genom alla dessa lager av trådar som alla förhoppningsvis ska möta samma öde som den tråden som föll handlöst till jagvetintevad. Blir jag fjärilen blir jag till mitt bästa jag, det är i alla fall s å jag föreställer mig livets gång. I alla  fall just idag.

Jag var hemma i Sverige i helgen, där jag sa farväl till något som har förföljt mig i mina drömmar det senaste halvåret. Jag släppte taget om min häst - en gång för alla. Denna häst som jag älskar så djupt, som har räddat mig så många gånger, och aldrig anat själv hur mycket hon har bidragit till min lycka, släppte jag äntligen fri. Nu springer hon i Pelarsalen, som nog är den vackraste platsen på jorden. Jag grät. Jag grät för allt jag kunde säga, allt jag borde ha sagt, och allt som jag aldrig kommer att kunna säga. My höll min hand. När den sista delen av askan bokstavligt rann ur mina händer, förstod jag att hon var borta. Så många gånger som jag har trott att jag har förstått, som när jag räckte över grimskaftet till mannen som skulle hjälpa henne att slippa lida, som när jag åkte ifrån gården och det kändes som att jag hade lämnat min kunskap att andas bakom mig, som när jag hämtade henne i Munka Ljungby, och bar kartongen med hennes aska med mina bara händer, och körde hem med hennes kvarlevor. Alla dessa gånger, som jag alla trodde var det slutgiltiga - min riktiga let-go. Alla dessa gånger tillsammans kunde inte jämföras med känslan av att sprida den sista askan. De sista kornen, av något som jag varit så arg på, varit orättvis mot, gråtit över - men samtidigt också skrattat med, känt mig oövervinnerlig med, och avgudat - var borta. Och jag hade varit med henne i alla steg. Det var, samtidigt som det var mitt livs mest hjärtskärande ögonblick, var det samtidigt också det vackraste. Hur mycket smärta som en har kommit på grund av att den här hästen har funnits i mitt liv, från att få henne över mig och bryta ett revben, till att fatta beslutet om hennes öde, till att se hennes runda fina rumpa och hennes lufsiga svans gå iväg utan mig, är jag ändå så ofattbart tacksam för att just den här hästen kom in i mitt liv. Jag har inte ångrat en sekund. Jag hade gjort det tusen gånger om,









För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Jesus. Har inte bloggat på 1 vecka och 4 dagar.

Jag kan ursäkta med att jag har haft fullt ös megabesök uppifrån Sverige, tom måndagen för en vecka sen, och sen min kära mor tom torsdag, då hon och jag (på två olika flyg) flög hem till Sverige. Moder min och Linnea utan apostrof kände till min lilla secret - annars var det megasurprise - tror och hoppas jag. Det var i alla fall tanken.


Det är för sent för en mininovell om allt som har hänt på dessa 11 dagar, men kul har det varit. Nu är jag i alla fall hemma i mitt alldeles egna hem igen, där jag trivs, och där jag bara är med mig själv.



Jag insåg nu när jag var hemma (i Sverige) - jag är en lyckligt lottad människa. Jag klassar mig i alla fall själv som en sådan. Jag kan bo i en ung och dynamisk stad och utvecklas precis som jag vill, samtidigt som jag kan fly hem till mina barndomsvänner, till minnen, till underbara Kullaberg, till glasskiosken i Mölle och till det underbara havet, som ligger 300m från mina föräldrars hus. Mina föräldrar, som gör det möjligt för mig att bo där jag bor, och samtidigt ge mig möjligheten att komma hem till dem i ett av Sveriges paradis. Min hund, som när jag kom hem sent en natt kom ner från ovanvåningen, buffade lite på min dörr på nedanvåningen för att kolla att jag var där. Denna hund, som är det närmsta jag någonsin kommer att komma ett syskon, som jag avgudar så, trots att hon aldrig lyder mig.

Jag kan fly till My och hennes föräldrars gård, där det enda du har i närheten åkrar, vackra djur och människor och lugnet - lugnet som finns överallt utom i huset/köket, där det aldrig är tyst. Tevattnet kokar upp i grytan även den här gången, Mymlan och Tjorven myser antingen i soffan eller under matbordet och Laban äter. Vi andra sitter och pratar - som vi alltid har gjort. Det känns skönt.

Det finns visst ett lugn i detta kök ändå.
Lugnet inombords som bildas av varma skratt och en varm kopp te.

Jag har också lyckan att känna alla dessa vidunderliga själar. De själar, som bland annat under min skolgång har format mig till den människa som jag är idag. De som jag dansar med. De som jag blir för full med. De som jag spelar Twister med. De som jag reser till fjärran länder med. De som jag diskuterar med. De som jag fular mig med. De som jag alltid kan gråta inför. De som jag klantar mig med. De som jag äter gott med. De som jag oroar mig för. De som jag glädjer mig åt. De som jag kan vara mig själv med. De som jag älskar så djupt.





My life has no purpose, no direction, no aim, no meaning, and yet I'm happy. I can't figure it out. What am I doing right?
                                                                                                                                                                                      - Charles Schulz

Gud vad trevligt det är med besök. Har fått besök av mamma, Josefin, Gustav och Berit, så nu är det full rulle i huset (det vill säga lägenheten) igen! De anlände igår (torsdag) på kvällen, så kvällen avslutades med en middag på en italiensk restaurang, där vi visserligen fick vänta en evighet på maten - men maten var god - vilket var huvudsaken. Dagen tillbringades till större delen på Alexanderplatz, på en guidad buss genom hela Berlin (bilder kommer asap!) där alla i gänget somnade minst en gång var, på Galeria Kaufhof på jakt efter strykjärn, och på Vivolo på Hackesche Höfe, där vi åt en helt fantastisk middag, full av olika sorters tapas, lammkarré, gott vin och värme.

Imorgon väntar DDR-muséet, shopping, eventuellt en båttur på Spree och sen blir det utgång för mig och Josefin, och Sex And The City-maraton (eller i alla fall filmmaraton) för Gurra.

Måste passa på att gratulera alla vackra studenter på er stora dag. Hoppas att alla har haft en bra dag, trots att det har varit dåligt väder om jag förstått det rätt - jag lovar att det betyder tur när det regnar :)

Fy fan vad ni är bra!

Berlin Calling war geil - det vill säga urbra! Filmen utspelar sig i Berlin, som rubriken avslöjar, och man får möta Berlins technoliv  - även känt som ett djupt drogträsk. Man får möta DJ:n Ickarus, aktuell med en ny platta, som med sin flickvän Mathilde turnérar Europa runt och kör olika spelningar. Techno, droger och otrohet hör till vardagen, tills Ickarus snedtänder och hamnar på nervklinik, där han till en början är frivilligt inlagd, men efter ett antal incidenter, in-och utanför nervklinikens väggar, blir han tvångsinlagd. Han börjar tillslut att ta behandlingen seriös, och får äntligen kontroll på sitt liv, både professionellt och personligt. Plattan blir en monsterhit - och där slutar filmen.

Filmen är VÄLDIGT ocensurerad, den innehåller en hel del grova scener, och man får verkligen smaka på hur vidrigt det livet är. Men staden illusteras som något vackert, och flera gånger som jag satt där och kände igen location efter location, så fick jag en sån överväldigande känsla av välbehag - gud vilken stad. Så mycket skit och elände, men ingenting är gömt, utan allting är ute i det fria. Berlin är ärligt. Det finns inget som inte har upplevts, inget som inte har setts, vilket ger en undermedveten acceptans i folket som går på Berlins gator. Jag älskar det. Jag vill vara en av dem.

Freiluftkino tog sin tid att hitta, men det var värt sökandet. Jag träffade Nina vid Kottbusser Tor, där vi sedan väntade in hennes två vänner, Ben och Benny (ja, ni läste rätt!).Tillsammans gick vi på jakt efter denna gräsfläck, där en vit duk skulle vara uppspänd och där folk satt i uppfällbara solstolar. Det tog sin tid, men väl till filmen började hittade vi det. 6€ inträde, bra ljud och man såg bra. De hade till och med popcorn och öl och allt man kan tänka sig. Dessutom var det suveränt, att trots att filmen var på tyska, hade de engelska undertitlar. Såg på deras spelschema att det gällde för så gott som varje film, de visade filmer som The Wrestler, Frost/Nixon, Milk, Gomorra, Vicky Christina Barcelona ochochoch - riktigt bra filmer alltså - i orginalspråk med undertext. Det vill säga att även fina svenska vänner kan följa med på detta äventyr - för dit ska jag igen!

Nej, dax att sova, mamma landar imorgon klockan 12.45 och jag ska hinna träna och städa innan. Har jag berättat att mamma kommer? Att Berit, Josefin och Gustav (och mamma) ska tillbringa helgen här? Nu vet ni.




The world is mine.

Jag är så fruktansvärt uttråkad. Ge mig ett jobb!

Ska göra något åt min rastlöshet nu - träna!


Rafael ringde igår - min gamla chef på Al Dente - och bjöd mig på middag ikväll. Trevligt! Efter det ska jag antagligen till Steglitz till Sylvie och Siri, beroende på om Sylvie ska till Hamburg på onsdag. På onsdag ska förresten jag och Nina på Freiluftkino - utomhusbio - i Kreuzberg och se Berlin Calling. Vidare uppdatering följer..

Haft en skön dag idag. Efter ett väldigt uppfriskande fyllesamtal från Fredrik inatt (som han kommer märka väl på nästa telefonräkning), lyckades jag somna om, vaknade klockan 11.00 av att jag får ett sms av Nina: "Lunch vid 13 på Friedrichstrasse?". Taget!

Promenerade ner till Friedrichstrasse för att möta Nina vid S-Bahn. Vi promenerade sedan vidare riktning Gendarmenmarkt, ett torg som sägs vara det vackraste i hela Berlin. Och jag tror dem. Hade aldrig varit i det området innan - och blev helt betagen av alla vackra byggnader och hus. Efter cirka fyrtio minuters promenad hittar vi en vietnamesisk restaurang där vi bestämde oss för att äta lunch. Nina åt en risrätt med mango och kyckling, jag åt något med kyckling och risnudlar, något jag hade väldiga problem med att överhuvudtaget få upp ur skålen! Mätta och belåtna gick vi i alla fall vidare, tillbaka till själva Gendarmenmarkt, och tog en kaffe på Einstein Kafferösterei (ni kan gissa vad det betyder va?). Einstein är som en tysk version av Starbucks - bara snäppet billigare och i ärlighetens namn godare! Jag har dock alltid varit ett troget Starbucksfan, så Einstein får bevisa sig ännu lite mer för att jag ska konvertera.

Sammandrag av de senaste 24h:

Filmen Duplicity var sjukt skum. Det kändes som om man förstod den - men sen så blev det en sjuk tvist på slutet, och då tappade jag tråden. Men ja, man ska inte klaga, Clive Owen och Julia Roberts on set tillsammans - inte helt fel! Både Nina och jag var sjukligt trötta - det kan ha varit en bidragande faktor till att vi inte förstod filmens budskap. Trevlig kväll ändå (som blev relativt sen - filmen slutade 1, U-Bahnen hem gick 01.25, var hemma ca klockan 2)

Idag sov jag LÄNGE, vaknade så sent som klockan 13.00 - förstod inte att jag kunde sova så länge. Jag och Nina hade planerat en lugn och skön kväll med schysst tilltugg och sweet rulle - men så ringer en tjej som jag träffat på Dante, och frågar om jag vill följa med på en fest i Zehlendorf, en grillfest som sen skulle dras vidare till Felix, med bokat bord osv. Låter trevligt tänkte jag, så jag ringer Nina och frågar om hon är sugen, vilket hon var. Klockan 17.35 träffas vi på Spittelmarkt, där Jessica (tjejen från Dante) bor. Börjar lugnt, med varsin öl och härlig musik. Han som skulle ha festen skulle komma och hämta oss cirka en timme senare, vilket han gjorde, och vi begav oss mot Zehlendorf. Jag och Nina inser att vi inte har ätit någonting utom frukost, så vi känner av hungern, och något av en konstig "fylla" (hur mycket fylla man nu kan få efter en Becks).

Efter en lång bilfärd inser vi: vi vill hem och vi vill äta - NU!

Hur förklarar man ett sånt sug för sin värd? Vi skyllde på huvudvärk (som man alltid gör) och stack därifrån, åt först varsin bulle, sen varsin Döner och jag senare en Crépes med chokladsås från vår cph - crépesman på hörnan. Nu ligger jag i sängen, helt slut och fullkomligt dundermätt - men är rätt nöjd ändå. Nina är hemma hos sig, vi bestämde att vi ska äta lunch imorgon och försöka komma på hur det kunde bli en så konstig kväll.

Jag förstår om du som läsare inte kan sätta dig in i situationen - jag kommer säkert själv inte kunna göra det imorgon - men känslan var överväldigande. Det är också skönt att vara hemma igen.

Idag förändrades världen ännu lite till.

I Bremenhaven i norra Tyskland blev idag två manliga pinguiner föräldrar. De adopterade tillsammans ett bortstött ägg, turades om att ruva på ägget tills det kläcktes och uppfostrar nu det lilla tillskottet tillsammans.

- Båda två tar rörande väl hand om den lilla kycklingen, säger zooveterinären Joachim Schöne.

Båda papporna matar den lilla kycklingen med fiskmat, något namn finns dock inte.

- Någon dag ska vi dra av en fjäder på kycklingen och se vilket kön den är, menar Schöne.

Det dracks i helgen, det kanske ni förstod när ni läste förra inlägget. Första kvällen var jag, Nina och Ninas kompis Linda ute och röjde på Felix, som ligger precis vid Holocaust Denkmal (typ Brandenburger Tor). Felix var sweet, lokalen var helt fantastisk, men en jätteståtlig trappa som leder ner till dansgolvet, helt sanslöst fräscha toaletter och goda drinkar. Dessvärre fanns det också alldeles för gott om dåliga raggningsrepliker, som alla tre fick ta del av:

Jag fick höra den ytterst originella frågan om jag var modell, och när jag svarade nej, så frågade den otroligt originella killen varför, att det var helt ofattbart med min utrstålning und so weiter...

Till Linda kom en kille fram och sa att hans kompis var jätteintresserad av henne. Linda frågade sig mer varför killen i fråga inte kom fram och berättade detta själv.

Men Nina fick nog den absolut bästa! För er som inte känner Nina, så är hon Au Pair i en tysk/svensk familj. Killen som stötte på henne frågade henne vad hon jobbade som, hon svarar då AuPair. Svarar då med: Åh, jag hade velat att du var min AuPair. Nina: Du menar dina barns AuPair? Killen: ...jajaja min och mina barn...

Sådärja. Det var dags för oss att gå.
 
På kära Felix vevade vi på ett tag, innan raggningsincidenten, då vi drog oss hemåt. Nina och Linda drog sig till Charlottenburg, där Nina bor, och jag drog mig hemåt - lite väl berusad kan man säga. Jag hade envisats om att ha pumps på mig kvällen till ära. Tråkigt bara att min ena häl är mindre än den andra (eller att min ena sko är större än den andra?) så att jag hela tiden halkade ur min högra sko. Linda och Nina fick sig ett antal goda skratt, när jag svärandes försökte få med mig min högersko. Men ja, hem kom jag, klockan halv sju.

Vaknade klockan 14.00 på söndagen - i mina festkläder, men utan mitt smink. Vad som måste ha gått igenom mitt huvud kvällen innan var mig lite oklart, men jag mådde bara bra, och nu skulle jag bege mig mot Kreuzberg, där det var Karneval der Kulturen. Det är något av det häftigaste jag varit med om. Hur mycket folk som helst, alla skrattar och är glada. Gatorna är färggrant dekorerade och musiken strömmar från höger och vänster. Jag träffade Nina och Linda vid U-Bahnstation Südstern och sen gick vi och åt. Efter det skulle de hem och sova en stund innan vår nästa utekväll. Jag bestämde mig för att stanna ett tag till och ta lite bilder.

Jag såg en bil som strömmade ut dansvänlig musik, så jag bestämmer mig för att följa efter den. Bilen tränger sig genom havet av människor, och folk dansar glatt till blandningen mellan bongotrummor, saxofon och trumpet. Jag följde med efter bilen, som ett hundratal människor till, och bara observerade. En mamma och en dotter med färggranna kjolar som dansar och skrattar, ett tjejgäng på tre tjejer som har övat in en dans som de dansar för fullt, en ensam kille med världens största backpackerryggsäck dansar och tjoar i takt med musiken. Jag har aldrig sett så många lyckliga och skrattande människor i hela mitt liv. När bilen åker förbi människor som står vid vägkanten jublar det och dansar även de. Jag hade hamnat i mitten av en underbar dansfest. Folk satt vid vägkanten med varsin öl, utan några bekymmer, utan någon ångest.

Jag älskar den här staden.

Kvällen blev också festfylld, vi gick ut klockan två, efter en förfest på balkongen, och klockan tre halv fyra gick vi in på WeekEnd vid Alex. När vi kommer till dörren stannar vakten oss och frågar om vi vet vad det är för tema ikväll. Vi visste inte och då får vi reda på att det är gaykväll! Vi vill bara dansa säger vi, och vi går in, hänger in våra jackor, och åker upp i hissen, till 12e våningen. Dörrarna öppnas:

Jag har aldrig sett så många halvnakna snygga män på ett och samma ställe i hela mitt liv. Man fick leva efter talesättet "Se men inte röra". Men kul hade vi! Vi dansade och skakade rumpa, gjorde piruetter ochochoch. Klockan sex gick vi och käkade på Dunkin' Donuts och sen begav vi oss hem. Nina och Linda fyllekäkade ännu en gång på McDonalds vid Zoo, och jag åkte hem. På U-bahnen träffade jag en fransman som jag stod och snackade med i en halvtimme. Efter cirka fem minuters konversation var jag rätt nöjd och ville gå hem, men han fortsatte att prata. Vi diskuterade jobb, och jag förklarade min situation: att jag söker ett jobb utanför gastronomibranschen. Självklart var han servitör, och tog enligt mig mitt beslut ytterst personligt och försökte "läxa upp mig". Till slut får jag nog, och ber honom att sluta kritisera mig, och att jag inte är så dum och naiv som han tror. Han hävdar att han inte alls hade den avsikten, men fortsätter ändå. Jag ursäktar mig, och går hem. Äntligen hemma.

Även denna kväll somnar jag i festkläder, på överkastet, med sminket på. Någon gång (runt lunch gissar jag) börjar jag frysa, krafsar efter något i tygform, hittar en klänning som jag omsorgsfullt draperar över mina bara armar. Måste ha varit en underbart rolig syn, i fosterställning med en klänning som täcke och hår åt alla håll.

Igår var en rätt händelselös dag: jag träffade Linda och Nina för att käka lunch, och senare på kvällen kom Sandy, som ska bo här tom torsdag. För tillfället är Sandy i Neukölln och hämtar lite saker, bland annat mat, och jag tittar på O.C. Ska senare iväg och träna, och söka jobb. Hoppas på resultat snart. Börjar bli trött på det här nu.

Jag och Sandy åt by the way en av de bästa frukostar jag någonsin har ätit här. För 4,50€ fick jag en vegetarisk frukost med fruktsallad, tre olika såser, scrambled tofu och majs, grönsaker, bröd och två olika ostar. Jag åt konstant i 40 minuter - det tog aldrig slut!




Har jag sagt att jag älskar den här staden?