ANNA

En trevlig dag har gått till ända. Efter en intressant dag på jobbet, blandat med gamla projekt och nya (intressanta!) projekt tog även den jobbdagen slut och jag begav mig hemåt, för att bege mig till gymmet. En välförtjänt kopp kaffe med den ena hälften av Koistinensystrarna hanns med, en klassiskt slipad diamant med ett nyckelhål i nacken. Men vem bär då nyckeln? Svaret fick jag någon timme senare, när det andra hälften av Koistinensystrarna visade upp sin handled med, mycket riktigt, en nyckel på. Det utlovas dans på lördag, frågan är bara om det blir till balkan-beats på Lido i Kreuzberg, eller till elektro av dess bästa slag på WeekEnd vid Alexanderplatz.

Nu låter jag mina drömmar ta mig, med våld om de så vill. Godnatt.

Det är alltid trevligt med komplimanger, speciellt oväntade komplimanger. 

Blev precis riktigt förbannad. Men - jag kör the High-Road - så får ms Natalie Portman uttrycka sig för mig istället.

Det blev kaffe med Koistinen - det blev även slagg i den koistinenska lägenheten, för att jag i vanlig ordning började se demoner bakom varje buske och gatuhörn, inbillade mig att jag blev förföljd, och återupplevde min förfärliga våldtäktsdröm som jag drömt natten innan. Promenerade hem i sakta mak klockan 8, njöt av doften av de friska träden som precis hade blöts ner i en lätt morgonskur. Doften av blöt asfalt, blandad med ljuva dofter från ett av de hundra bagerier som jag passerar när jag traskar hem.

Kommer hem, tar mig en välförtjänt dusch som behövs för att mjuka upp mina leder, som har stelnat till en smula efter att ha legat på kuddar från en soffa, på golvet, med ett täcke lindat som en kokong kring min svettiga kropp, i en främmande rum med två filurer, som påminner om varandra en aning, och en lång dansant filur som skriker "ach liebling!" lite som det passar honom. Trevliga skratt ekade mellan lägenhetens höga  väggar för några timmar sen, nu, när jag befinner mig i mitt egna hem, är den säkert åter helt tyst.

Under min dag möter jag nya uppdrag, nya ansvar och tycker att det är skrämmande, samtidigt som jag känner mig stolt över att ha fått så mycket ansvar.

Ansvar, som jag får möta redan imorgon.

Har jag något val?

...och tar en kaffe vid Mauerpark med systrarna Koistinen - trevligt!

Var börjar man någonstans när man inte har bloggat på en halv evighet? En halv evighet är i det här fallet så mycket som 2 veckor och fyra dagar, och mycket har hänt under den här evigheten. Jag har varit i Sverige, inte bara där jag hittade mina rötter senast, utan även där där det finns rötter som jag aldrig har känt till. Mitt uppe i Gästriklands mörkaste skogar hittar jag Åmot, där mycket har utspelat sig, mellan personer som jag aldrig ens har träffat. Som jag har velat träffa, men där livet dessvärre tog slut innan mitt hann börja. Att inse att jag hittat något jag aldrig har saknat, reaktioner som jag förstår beror på att någon ser  någon genom en idag livs levande person. Känslan av besvikelse att jag inte kan se samma likhet. Jag tittar och tittar, försöker tränga mig in genom de blåa ögonen in i själen, och försöker hitta det där som anses vara bekant. Letar efter en övernaturlig och andlig kontakt, en själsig kontakt, en kontakt som jag inbillar mig kan finnas mellan folk som är av samma kött och blod. Smidna av samma järn.

Tårarna rinner ner för kinder. Och inte tillhör de kinderna mig. Minnen kommer upp, genom bilder som antingen förvaras i en gammal flätat korg, eller bilder som dyker upp i huvudet. Jag skrattar och ler, upplever känslor av enorm lycka att jag får ta del av dessa ögonblick, samtidigt som det slits i mig av frustration för att jag inte har upplevt något av minnena. En glad filur tar död på min frustration, avslutar min resa genom de blandade minnena-och känslornas värld, och får mig att inse att det finns så mycket som jag kan läsa av, utan att ha deltagit själv. Människorna jag sitter med, glada, solbrända, med vackra rynkor som tyder på att de har haft ett gott liv. Jag sitter i ett kök, där folk har suttit, precis som vi idag, och delat minnen. Minnen, som de kanske själva heller inte ha upplevt. Från att ha haft känslan att jag inte hör hemma i det här släktträdet, inser jag nu att jag hör hemma där lika mycket som någon annan. Någon kommer titta på bilder på mig och min familj en dag, och förhoppningsvis minnas mig med samma stolthet och respekt, som jag minns mina förfäder idag. Det är inte alla som kan göra det, det är jag medveten om, men jag har ingen anledning att tro ont om de jag aldrig känt.

Sitter pa min praktiplats. Borde egentligen inte blogga här, men efter att ha letat efter olika bloggar som researchmaterial för ett projekt, fick jag upp suger lite. 

Jag jobbar och researchar - det är kul och intressant samtidigt som det är fruktansvärt vart på hela kontoret att du nästan smäller av.

Det är alltiså inte bara Sverige som har fint väder - vi har cirka 30 grader här! Synd att man sitter på ett kontor just då...

Något som jag är freakin' excited över är att det är Mercedes Benz - Fashion Week Berlin 2010 här för tillfället, och jag ska på en visning imorgon är planen - Guido Maria Kretschmer heter designern och han presenterar sin nya kollektion Summer Shiver. Det ska bli väldigt intressant...

Nedan följer bilder från hans förra kollektion:

Det har hänt mer. Min tanke när jag skrev det förra inlägget var att jag skulle berätta allt som hänt under den senaste tvåveckorsperioden. Som ni förstår kom jag inte så långt, jag kunde knappt se knappen "Spara och publicera" när jag var kvar, för alla tårar som alla, sakna men säkert, valde att rutschkanan ner för min kind. Men jag är ändå längre nu än när jag började skriva.

Hästhistorien har bidragit till mycket, mer än vad man tror. Hur jag är och hur jag vill vara, men mest av allt till det faktum att  man faktiskt kan komma ut helskinnad på andra sidan, trots att man har varit tvungen att fatta ett obehagligt beslut. Ett beslut som har ätit upp mig inifrån och ut, men som samtidigt har gjort mig mer hel än på länge.

Jag har förresten fått en praktikplats! En praktikplats som ligger fem minuter från min lägenhet och som jag verkligen ser fram emot att gå till om cirka en timme - nämligen på PR-byrån Himmel&Jord. Ja ni läser rätt, det är ett svenskt företag, som specialiserar sig på mode, konst, musik och kultur. Hade min första dag idag, och jag njuter av att få använda det som sitter mellan öronen på mig igen. Var nästan påväg att efterlysa "det", men så fick jag den här praktikplatsen, och nu märker jag att en del fortfarande finns kvar - skönt!
Hade min första dag idag, och jag är riktigt nyfiken på vad jag ska få göra imorgon. Idag fick jag bearbeta lite post, trycka etiketter till ett företag som håller på med smörgåstillverkning, och sen fick jag översätta en engelsk text till svenska. Mångsidigt arbete utan dess like, men det är så man lär. Blir mer uppdatering om nya praktikplatsen så fort jag har kommit in lite mer i det. Men, något jag redan kan bedömma utifrån min första dag, är att det här är något jag hade kunnat tänka mig att arbeta med.


För cirka tolv timmar och fyrtiofem minuter sen läste jag ut boken. Jag har behandlat boken som en ädel diamant, vårdat del väl, och den är felfri, utom några dolda veck efter hundöron som vikits under läsandets förlopp, och några ojämnheter i de brungröna blanden, där en och annan tår har fallit. Det är en av de bästa gåvorna som jag har fått, och det tackar vi Herr Erik "Grannen" Kruse för, för det var han som gav den till mig, söndagen innan jag skulle åka till min nya stad. Länge låg den i min djupa fönsterkarm och stirrade på mig, och till slut kunde jag inte hålla mig, tog den, gjorde mig en kopp kaffe, satte på Winnerbäck på min portabla iPodhögtalare, satte mig på balkongen en regnig eftermiddag, och började läsa. Detta är kanske en vecka sen, och samtdigt som jag inte ville att den skulle ta slut, så kunde jag heller inte bärga mig tills sista meningen.


Har du inte läste den, vilket du uppenbarligen har men ändå, så gör det. Det är sällan man läser böcker som har kraften att skaka om dig ända in i själen. Jag har blivit skakad och omrustad så jag knappt kan stå, och jag längtar tills jag blir det igen.

Boktips någon?

Jag vet inte var jag slutade, jag vet heller inte var jag var. Det jag vet nu är var jag är. Och möjligtvis har jag tagit ett steg mot att veta vem och vad jag kommer att bli.

Mycket har hänt sen vi sågs sist. Jag har märkt en svag försämring i att skriva på mitt modersmål, så jag börjar mitt inlägg med att ursäkta mig för eventuella fel, och hoppas att om det skulle uppstå ett roligt fel, att du får dig ett gott skratt.


Min sinnesstämning för tillfället är underlig. Det känns som varenda gång som jag genomgår en slags förändring, som om att ännu en tråd från min puppa har lossnat och faller nu handlöst ner mot jagvetintevad, och jag har nu tagit ännu ett steg närmre till att bli den fjäril jag hoppas på att bli. Det har skett förändringar, och på sistone möter jag förändringar som verkligen påverkar mig hela vägen in i min djupaste kärna, i min djupaste själ. Förändringen känner inga hinder, utan borrar sig, utan att lämna det minsta märke, genom puppan som slingrar sig om mig, genom alla dessa lager av trådar som alla förhoppningsvis ska möta samma öde som den tråden som föll handlöst till jagvetintevad. Blir jag fjärilen blir jag till mitt bästa jag, det är i alla fall s å jag föreställer mig livets gång. I alla  fall just idag.

Jag var hemma i Sverige i helgen, där jag sa farväl till något som har förföljt mig i mina drömmar det senaste halvåret. Jag släppte taget om min häst - en gång för alla. Denna häst som jag älskar så djupt, som har räddat mig så många gånger, och aldrig anat själv hur mycket hon har bidragit till min lycka, släppte jag äntligen fri. Nu springer hon i Pelarsalen, som nog är den vackraste platsen på jorden. Jag grät. Jag grät för allt jag kunde säga, allt jag borde ha sagt, och allt som jag aldrig kommer att kunna säga. My höll min hand. När den sista delen av askan bokstavligt rann ur mina händer, förstod jag att hon var borta. Så många gånger som jag har trott att jag har förstått, som när jag räckte över grimskaftet till mannen som skulle hjälpa henne att slippa lida, som när jag åkte ifrån gården och det kändes som att jag hade lämnat min kunskap att andas bakom mig, som när jag hämtade henne i Munka Ljungby, och bar kartongen med hennes aska med mina bara händer, och körde hem med hennes kvarlevor. Alla dessa gånger, som jag alla trodde var det slutgiltiga - min riktiga let-go. Alla dessa gånger tillsammans kunde inte jämföras med känslan av att sprida den sista askan. De sista kornen, av något som jag varit så arg på, varit orättvis mot, gråtit över - men samtidigt också skrattat med, känt mig oövervinnerlig med, och avgudat - var borta. Och jag hade varit med henne i alla steg. Det var, samtidigt som det var mitt livs mest hjärtskärande ögonblick, var det samtidigt också det vackraste. Hur mycket smärta som en har kommit på grund av att den här hästen har funnits i mitt liv, från att få henne över mig och bryta ett revben, till att fatta beslutet om hennes öde, till att se hennes runda fina rumpa och hennes lufsiga svans gå iväg utan mig, är jag ändå så ofattbart tacksam för att just den här hästen kom in i mitt liv. Jag har inte ångrat en sekund. Jag hade gjort det tusen gånger om,









För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Jesus. Har inte bloggat på 1 vecka och 4 dagar.

Jag kan ursäkta med att jag har haft fullt ös megabesök uppifrån Sverige, tom måndagen för en vecka sen, och sen min kära mor tom torsdag, då hon och jag (på två olika flyg) flög hem till Sverige. Moder min och Linnea utan apostrof kände till min lilla secret - annars var det megasurprise - tror och hoppas jag. Det var i alla fall tanken.


Det är för sent för en mininovell om allt som har hänt på dessa 11 dagar, men kul har det varit. Nu är jag i alla fall hemma i mitt alldeles egna hem igen, där jag trivs, och där jag bara är med mig själv.



Jag insåg nu när jag var hemma (i Sverige) - jag är en lyckligt lottad människa. Jag klassar mig i alla fall själv som en sådan. Jag kan bo i en ung och dynamisk stad och utvecklas precis som jag vill, samtidigt som jag kan fly hem till mina barndomsvänner, till minnen, till underbara Kullaberg, till glasskiosken i Mölle och till det underbara havet, som ligger 300m från mina föräldrars hus. Mina föräldrar, som gör det möjligt för mig att bo där jag bor, och samtidigt ge mig möjligheten att komma hem till dem i ett av Sveriges paradis. Min hund, som när jag kom hem sent en natt kom ner från ovanvåningen, buffade lite på min dörr på nedanvåningen för att kolla att jag var där. Denna hund, som är det närmsta jag någonsin kommer att komma ett syskon, som jag avgudar så, trots att hon aldrig lyder mig.

Jag kan fly till My och hennes föräldrars gård, där det enda du har i närheten åkrar, vackra djur och människor och lugnet - lugnet som finns överallt utom i huset/köket, där det aldrig är tyst. Tevattnet kokar upp i grytan även den här gången, Mymlan och Tjorven myser antingen i soffan eller under matbordet och Laban äter. Vi andra sitter och pratar - som vi alltid har gjort. Det känns skönt.

Det finns visst ett lugn i detta kök ändå.
Lugnet inombords som bildas av varma skratt och en varm kopp te.

Jag har också lyckan att känna alla dessa vidunderliga själar. De själar, som bland annat under min skolgång har format mig till den människa som jag är idag. De som jag dansar med. De som jag blir för full med. De som jag spelar Twister med. De som jag reser till fjärran länder med. De som jag diskuterar med. De som jag fular mig med. De som jag alltid kan gråta inför. De som jag klantar mig med. De som jag äter gott med. De som jag oroar mig för. De som jag glädjer mig åt. De som jag kan vara mig själv med. De som jag älskar så djupt.





My life has no purpose, no direction, no aim, no meaning, and yet I'm happy. I can't figure it out. What am I doing right?
                                                                                                                                                                                      - Charles Schulz

Gud vad trevligt det är med besök. Har fått besök av mamma, Josefin, Gustav och Berit, så nu är det full rulle i huset (det vill säga lägenheten) igen! De anlände igår (torsdag) på kvällen, så kvällen avslutades med en middag på en italiensk restaurang, där vi visserligen fick vänta en evighet på maten - men maten var god - vilket var huvudsaken. Dagen tillbringades till större delen på Alexanderplatz, på en guidad buss genom hela Berlin (bilder kommer asap!) där alla i gänget somnade minst en gång var, på Galeria Kaufhof på jakt efter strykjärn, och på Vivolo på Hackesche Höfe, där vi åt en helt fantastisk middag, full av olika sorters tapas, lammkarré, gott vin och värme.

Imorgon väntar DDR-muséet, shopping, eventuellt en båttur på Spree och sen blir det utgång för mig och Josefin, och Sex And The City-maraton (eller i alla fall filmmaraton) för Gurra.

Måste passa på att gratulera alla vackra studenter på er stora dag. Hoppas att alla har haft en bra dag, trots att det har varit dåligt väder om jag förstått det rätt - jag lovar att det betyder tur när det regnar :)

Fy fan vad ni är bra!

Berlin Calling war geil - det vill säga urbra! Filmen utspelar sig i Berlin, som rubriken avslöjar, och man får möta Berlins technoliv  - även känt som ett djupt drogträsk. Man får möta DJ:n Ickarus, aktuell med en ny platta, som med sin flickvän Mathilde turnérar Europa runt och kör olika spelningar. Techno, droger och otrohet hör till vardagen, tills Ickarus snedtänder och hamnar på nervklinik, där han till en början är frivilligt inlagd, men efter ett antal incidenter, in-och utanför nervklinikens väggar, blir han tvångsinlagd. Han börjar tillslut att ta behandlingen seriös, och får äntligen kontroll på sitt liv, både professionellt och personligt. Plattan blir en monsterhit - och där slutar filmen.

Filmen är VÄLDIGT ocensurerad, den innehåller en hel del grova scener, och man får verkligen smaka på hur vidrigt det livet är. Men staden illusteras som något vackert, och flera gånger som jag satt där och kände igen location efter location, så fick jag en sån överväldigande känsla av välbehag - gud vilken stad. Så mycket skit och elände, men ingenting är gömt, utan allting är ute i det fria. Berlin är ärligt. Det finns inget som inte har upplevts, inget som inte har setts, vilket ger en undermedveten acceptans i folket som går på Berlins gator. Jag älskar det. Jag vill vara en av dem.

Freiluftkino tog sin tid att hitta, men det var värt sökandet. Jag träffade Nina vid Kottbusser Tor, där vi sedan väntade in hennes två vänner, Ben och Benny (ja, ni läste rätt!).Tillsammans gick vi på jakt efter denna gräsfläck, där en vit duk skulle vara uppspänd och där folk satt i uppfällbara solstolar. Det tog sin tid, men väl till filmen började hittade vi det. 6€ inträde, bra ljud och man såg bra. De hade till och med popcorn och öl och allt man kan tänka sig. Dessutom var det suveränt, att trots att filmen var på tyska, hade de engelska undertitlar. Såg på deras spelschema att det gällde för så gott som varje film, de visade filmer som The Wrestler, Frost/Nixon, Milk, Gomorra, Vicky Christina Barcelona ochochoch - riktigt bra filmer alltså - i orginalspråk med undertext. Det vill säga att även fina svenska vänner kan följa med på detta äventyr - för dit ska jag igen!

Nej, dax att sova, mamma landar imorgon klockan 12.45 och jag ska hinna träna och städa innan. Har jag berättat att mamma kommer? Att Berit, Josefin och Gustav (och mamma) ska tillbringa helgen här? Nu vet ni.




The world is mine.

Jag är så fruktansvärt uttråkad. Ge mig ett jobb!

Ska göra något åt min rastlöshet nu - träna!


Rafael ringde igår - min gamla chef på Al Dente - och bjöd mig på middag ikväll. Trevligt! Efter det ska jag antagligen till Steglitz till Sylvie och Siri, beroende på om Sylvie ska till Hamburg på onsdag. På onsdag ska förresten jag och Nina på Freiluftkino - utomhusbio - i Kreuzberg och se Berlin Calling. Vidare uppdatering följer..