En sanning i skogen
Var börjar man någonstans när man inte har bloggat på en halv evighet? En halv evighet är i det här fallet så mycket som 2 veckor och fyra dagar, och mycket har hänt under den här evigheten. Jag har varit i Sverige, inte bara där jag hittade mina rötter senast, utan även där där det finns rötter som jag aldrig har känt till. Mitt uppe i Gästriklands mörkaste skogar hittar jag Åmot, där mycket har utspelat sig, mellan personer som jag aldrig ens har träffat. Som jag har velat träffa, men där livet dessvärre tog slut innan mitt hann börja. Att inse att jag hittat något jag aldrig har saknat, reaktioner som jag förstår beror på att någon ser någon genom en idag livs levande person. Känslan av besvikelse att jag inte kan se samma likhet. Jag tittar och tittar, försöker tränga mig in genom de blåa ögonen in i själen, och försöker hitta det där som anses vara bekant. Letar efter en övernaturlig och andlig kontakt, en själsig kontakt, en kontakt som jag inbillar mig kan finnas mellan folk som är av samma kött och blod. Smidna av samma järn.
Tårarna rinner ner för kinder. Och inte tillhör de kinderna mig. Minnen kommer upp, genom bilder som antingen förvaras i en gammal flätat korg, eller bilder som dyker upp i huvudet. Jag skrattar och ler, upplever känslor av enorm lycka att jag får ta del av dessa ögonblick, samtidigt som det slits i mig av frustration för att jag inte har upplevt något av minnena. En glad filur tar död på min frustration, avslutar min resa genom de blandade minnena-och känslornas värld, och får mig att inse att det finns så mycket som jag kan läsa av, utan att ha deltagit själv. Människorna jag sitter med, glada, solbrända, med vackra rynkor som tyder på att de har haft ett gott liv. Jag sitter i ett kök, där folk har suttit, precis som vi idag, och delat minnen. Minnen, som de kanske själva heller inte ha upplevt. Från att ha haft känslan att jag inte hör hemma i det här släktträdet, inser jag nu att jag hör hemma där lika mycket som någon annan. Någon kommer titta på bilder på mig och min familj en dag, och förhoppningsvis minnas mig med samma stolthet och respekt, som jag minns mina förfäder idag. Det är inte alla som kan göra det, det är jag medveten om, men jag har ingen anledning att tro ont om de jag aldrig känt.
Tårarna rinner ner för kinder. Och inte tillhör de kinderna mig. Minnen kommer upp, genom bilder som antingen förvaras i en gammal flätat korg, eller bilder som dyker upp i huvudet. Jag skrattar och ler, upplever känslor av enorm lycka att jag får ta del av dessa ögonblick, samtidigt som det slits i mig av frustration för att jag inte har upplevt något av minnena. En glad filur tar död på min frustration, avslutar min resa genom de blandade minnena-och känslornas värld, och får mig att inse att det finns så mycket som jag kan läsa av, utan att ha deltagit själv. Människorna jag sitter med, glada, solbrända, med vackra rynkor som tyder på att de har haft ett gott liv. Jag sitter i ett kök, där folk har suttit, precis som vi idag, och delat minnen. Minnen, som de kanske själva heller inte ha upplevt. Från att ha haft känslan att jag inte hör hemma i det här släktträdet, inser jag nu att jag hör hemma där lika mycket som någon annan. Någon kommer titta på bilder på mig och min familj en dag, och förhoppningsvis minnas mig med samma stolthet och respekt, som jag minns mina förfäder idag. Det är inte alla som kan göra det, det är jag medveten om, men jag har ingen anledning att tro ont om de jag aldrig känt.
Ett lugn har lagt sig i min själ. En kamp har visst pågått, en kamp jag aldrig visste fanns, men som stillades någonstans i Gästriklands täta skogar. Jag har träffat en filur jag tycker mycket om, en förebild, med så mycket livsglädje att det räcker till och blir över - jag undrar hur man blir sån?
Kanske finner jag åter svaret,
i Gästriklands djupaste skogar?
Kanske finner jag åter svaret,
i Gästriklands djupaste skogar?
om jag kommer dit igen har du en plats där jag kan vila.
Sitter pa min praktiplats. Borde egentligen inte blogga här, men efter att ha letat efter olika bloggar som researchmaterial för ett projekt, fick jag upp suger lite.
Har haft besök i en vecka. Först Amanda och Johanna, alldeles för kort nämligen tvaochenhalv dag, och sen Mattias, som aker hem ikväll. Det ironiska där är att han tar nattaget klockan 23,00 fran Berlin Hbf och anländer i Malmö klockan 7,00 - där han ska träffa sin syster, och jag flyger fran Berlin klockan 7.30 och är i Malmö cirka tva timmar senare.
Jag tycker att sant är ironiskt i alla fall.
Ni som läser skulle se himlen nu. Himlen är täckt med ett mörkt lager av moln, som precis ligger över oss, som ett lock, och sen - bara nagra meter bort - lyser en klarbla himmel, där solstralarna försöker att tränga sig genom det mörka locket av graa moln. Kulturbrauereis uraldriga kullerstenar fullkomligt dränks i vatten, occh fran sin slitna grabruna färg, är de nu helt plötsligt nästan svarta.
Nu dundrade det till. Dropparna pa de stora höga fönstrena försöker fly undan askan Vilken kontrast - jag som älskar att sitta här och lyssna pa smattret och dundret. Egentligen hade jag bara velat göra mig en stor kopp av det goda kamomilltéet som finns i skafferiiet, ta pa mig en av pappas avdankade skjortor, leggings med nytvättade bomullsstrumpor, och bara krypa upp i en av de djupa, grönmalade fönsterkarmarna med Tusen Stralande Solar av Khaled Hosseini, drogen som för tillfället är min stora passion och som följer mig överallt.
Jag glädjer mig faktiskt till att komma hem. Lite i alla fall. Det ska bli skönt att bada i havet, träffa alla fina människor som man har turen att ha i sitt liv, äta god mat, dricka mjölk, köra bil, (se Paul och Ullis gifta sig saklart) och allt det där andra som man tar för givet när man har bott pa ett och samma ställe ett visst antal ar. Jag kan fortfarande inte första att jag kan bo bade i Berlin och i Mölle, sa olika och sa fascinerande pa samma gang. Mölle med sin skönhet och Berlin med sin tolerans.
Nu dundrar det igen - men den här gangen var det sopbilen.
Nedräkning: 22h - Ankomst Mölle.
that's what friends are for.
Följande brev väntade på mig när jag kom hem idag:
Anna!
Det finns massor vi hade kunnat skriva till dig, men framför allt vill vi tacka dig för allt du gjort för oss de senaste dagarna. Både jag och Johanna har verkligen fått uppleva en sida av Berlin vi inte trodde fanns, och det är tack vara din givmildhet och nyfikenhet. Du är en fantastisk (märk ordvalet) människa, med ett stort hjärta, vilket verkligen visar sig vid sådana här tillfällen. Vi blev precis färdiga med städningen, och vi hoppas att den är till sin belåtenhet :) Vi drar ner och handlar på Lidel nu, och hör av oss när vi kommer fram till Prag. Jo, Tessi skypade lite med oss precis och skulle alldeles strax dra till läkaren. Jag hälsade att du skulle höra av dig. Hoppas att det gick bra med chefen..och du, vi ses snart!
Massor med kärlek fina vän! / Johanna och Amanda
Mållös.
Vilka utomordentligt fantastiska människor det finns.
MB - Fashion Week Berlin
Jag jobbar och researchar - det är kul och intressant samtidigt som det är fruktansvärt vart på hela kontoret att du nästan smäller av.
Det är alltiså inte bara Sverige som har fint väder - vi har cirka 30 grader här! Synd att man sitter på ett kontor just då...
Något som jag är freakin' excited över är att det är Mercedes Benz - Fashion Week Berlin 2010 här för tillfället, och jag ska på en visning imorgon är planen - Guido Maria Kretschmer heter designern och han presenterar sin nya kollektion Summer Shiver. Det ska bli väldigt intressant...
Nedan följer bilder från hans förra kollektion:
Det är alltiså inte bara Sverige som har fint väder - vi har cirka 30 grader här! Synd att man sitter på ett kontor just då...
Något som jag är freakin' excited över är att det är Mercedes Benz - Fashion Week Berlin 2010 här för tillfället, och jag ska på en visning imorgon är planen - Guido Maria Kretschmer heter designern och han presenterar sin nya kollektion Summer Shiver. Det ska bli väldigt intressant...
Nedan följer bilder från hans förra kollektion:
