ANNA

Var börjar man någonstans när man inte har bloggat på en halv evighet? En halv evighet är i det här fallet så mycket som 2 veckor och fyra dagar, och mycket har hänt under den här evigheten. Jag har varit i Sverige, inte bara där jag hittade mina rötter senast, utan även där där det finns rötter som jag aldrig har känt till. Mitt uppe i Gästriklands mörkaste skogar hittar jag Åmot, där mycket har utspelat sig, mellan personer som jag aldrig ens har träffat. Som jag har velat träffa, men där livet dessvärre tog slut innan mitt hann börja. Att inse att jag hittat något jag aldrig har saknat, reaktioner som jag förstår beror på att någon ser  någon genom en idag livs levande person. Känslan av besvikelse att jag inte kan se samma likhet. Jag tittar och tittar, försöker tränga mig in genom de blåa ögonen in i själen, och försöker hitta det där som anses vara bekant. Letar efter en övernaturlig och andlig kontakt, en själsig kontakt, en kontakt som jag inbillar mig kan finnas mellan folk som är av samma kött och blod. Smidna av samma järn.

Tårarna rinner ner för kinder. Och inte tillhör de kinderna mig. Minnen kommer upp, genom bilder som antingen förvaras i en gammal flätat korg, eller bilder som dyker upp i huvudet. Jag skrattar och ler, upplever känslor av enorm lycka att jag får ta del av dessa ögonblick, samtidigt som det slits i mig av frustration för att jag inte har upplevt något av minnena. En glad filur tar död på min frustration, avslutar min resa genom de blandade minnena-och känslornas värld, och får mig att inse att det finns så mycket som jag kan läsa av, utan att ha deltagit själv. Människorna jag sitter med, glada, solbrända, med vackra rynkor som tyder på att de har haft ett gott liv. Jag sitter i ett kök, där folk har suttit, precis som vi idag, och delat minnen. Minnen, som de kanske själva heller inte ha upplevt. Från att ha haft känslan att jag inte hör hemma i det här släktträdet, inser jag nu att jag hör hemma där lika mycket som någon annan. Någon kommer titta på bilder på mig och min familj en dag, och förhoppningsvis minnas mig med samma stolthet och respekt, som jag minns mina förfäder idag. Det är inte alla som kan göra det, det är jag medveten om, men jag har ingen anledning att tro ont om de jag aldrig känt.