att blogga på fyllan är kanske inte alltid så bra men...
... jag vill bara meddela att jag fullkomligt passionerat och ljuvligt ÄLSKAR den här staden!
Kommer jag någonsin kunna flytta härifrån?!!
Som det ser ut - NEJ!
Kommer jag någonsin kunna flytta härifrån?!!
Som det ser ut - NEJ!
...and then there was one.
Emt åkte igår. 13.30 tog hon bussen från ZOB med destination Köpenhamn, där hon skulle hälsa på sin älskade Dant, för att sen bege sig hem till Ingelsträde. Så nu är jag själv. Inte helt själv, har cirka 3 499 000 människor till runt omkring mig, men ja, i lägenheten är jag helt själv. Inget flåsande från toaletten (flåsandet bildas när emmelie står framför spegeln och dansar), inget ljuvligt sjungande från köket, ingen att dela den tunga Lidl-påsen med, ingen som svarar en när man säger "god natt" när man ska gå och lägga sig. Ingen att ha sällskap till Ryssen med. Inget ägg som har lämnats i kastrullen, eftersom min kära roommate alltid vaknar innan mig (hon och resten av världens befolkning). Nichts. Det enda som svarar en är tystnaden.
Det är fantastiskt hur snabbt man ställer om sig. Hur snabbt man med en människa som alltid varit en nära, helt plötsligt kan bilda sig en helt ny vardag. En gemensam vardag. Vårt eget lilla äventyr här, samtidigt som vi har människor på annat håll som också lever ett eget äventyr. Det känns som att jag har kommit till ett stadium i mitt liv, då jag klart och tydligt kan se, hur mycket världen har att erbjuda.
Emmelie har också mycket att erbjuda, Hennes glada skratt, stora leende och lysande ögon kan charma även den argaste och kyligaste av oss alla. Hennes långa ben och bestämda steg gör att hon syns, märks och respekteras. Hon är fin, prinsessan Eboolein, und ich liebe sie von ganzem Herzen.
She's
determined - like a diva
gorgeous - with her freakum dress on
crazy - in love with dant (and her radio)
a naughty girl
me myself and I
and most of all she's
an angel - and baby I can see your halo
- singing ave maria.
I'm glad that I got to smash into you.
Det är fantastiskt hur snabbt man ställer om sig. Hur snabbt man med en människa som alltid varit en nära, helt plötsligt kan bilda sig en helt ny vardag. En gemensam vardag. Vårt eget lilla äventyr här, samtidigt som vi har människor på annat håll som också lever ett eget äventyr. Det känns som att jag har kommit till ett stadium i mitt liv, då jag klart och tydligt kan se, hur mycket världen har att erbjuda.
Emmelie har också mycket att erbjuda, Hennes glada skratt, stora leende och lysande ögon kan charma även den argaste och kyligaste av oss alla. Hennes långa ben och bestämda steg gör att hon syns, märks och respekteras. Hon är fin, prinsessan Eboolein, und ich liebe sie von ganzem Herzen.
She's
determined - like a diva
gorgeous - with her freakum dress on
crazy - in love with dant (and her radio)
a naughty girl
me myself and I
and most of all she's
an angel - and baby I can see your halo
- singing ave maria.
I'm glad that I got to smash into you.
UTGÅNG!
Ljus i vårt hus/Mätt som en plätt.
Jag ser ljuset. Cirka tjugo minuter efter mitt efterlysande efter Herr Hausmeister, ringde det på dörren. Hausmeistern var funnen. Vi har nu ljus i vår lägenhet, eller ja, i alla fall i hallen. Locken för att dölja de utstickande elkablarna kommer i veckan.
Suck, jag ger upp.
Har inte skrivit om Ryssen på länge - ryssen som vi hatade för hans hånande skratt och torra ryska skämt. Vi har nu lärt oss att Ryssen heter Miland, men vi kallar honom för Ryssen ändå. Vi har också lärt oss att Ryssen är underbar. En kväll när vi var inne för att köpa godsaker och vatten gav han oss varsitt Kinder-Riegel. Sen dess älskar vi Ryssen. Nuförtiden ger han oss Kinder-Riegel (eller Duplo) så gott som var och varannan gång. Svårövertalade svenskor?
Skulle inte tro det.
Emmelies föräldrar kom på besök idag. De välkomnades av det första ösregn plus åska som vi har upplevt här. Bussen från Köpenhamn till ZOB (Zentrale Omnibus Bahnhof - jodå, tyskar dom kan!) var försenad, så istället för att komma kl 15.30 kom de en timme senare. Men väl ankomna och glada i hågen drog vi oss till S-Bahn, riktning Köpenick, där L&E skulle bo. Vi hade till och med förberett oss så väl genom att ta reda på var, i och med att vi ändå var tvungna att vänta tills bussen kom. Allt var klart, smidigt och lätt skulle det gå.
Smidigt och lätt - visst! Vi hamnar fel såklart, och vet inte alls vart vi ska ta vägen. Från att ha varit mitt i stan, där man bara kan vinka in en taxi om man skulle hamna akut fel, så är vi nu i ett bostadsområde - mitt i en skog. Skogen doftade underbart efter regnet, löv-och blomdoft blandad med doften av blöt asfalt. Vi var omringade av skogen, som var så grön att det stack dig i ögonen. Vi är fast i detta gröna paradis (?) - vart ska vi ta vägen?
Vi lyckas hitta en levande själ, som själv inte kände till orten väl, men visste att hennes väninna som skulle möta henne vid hållplatsen kände till området väl. Väninnan kom traskande från en stig mellan två hus - som en räddare i nöden. Vi förklarar situationen, och kvinnan förklarar det vi redan har förstått - vi är totalt fel. Vi, som de pessimistiska svenskar vi är, börjar muttra och svära över den idiotiska kvinnan på ZOB som gav oss fel anvisningar, men vår räddare i nöden lugnar oss med att allting har en mening, och att det var meningen att vi skulle träffas. Hon känner till hotellet, och erbjuder sig att köra oss dit! Glada och chockade, som de fördomsfulla svenskar man är, tänker vi på hennes väninna, som har stått och väntat på henne längre än vad vi har. Kvinnan nickar instämmande och menar att hon kan påbörja deras själsliga terapi utan vår räddare. Själslig terapi? Vad är detta? Väninnan förklarar att hon har haft problem med migrän i hela sitt liv, och att kvinnan (aka vår räddare i nöden) har hjälpt henne förstå varför: uppenbarligen har väninnan haft en kniv i sitt huvud i 800år, och det är den som kvinnan håller på att avlägsna. Kvinnan menade det stod i månkorten (?) idag att det skulle vara en kaotisk dag, att det blev värre då.
...
...
Anyway - kvinnan körde oss till hotellet, allt lastades ur, det checkades in och byttes om - nu var vi redo to hit the town!
Hur tar man sig från Hoppegarten till City?
Taxi från hotellet till närmsta S-Bahn - 1,8 km(!) - och S-Bahn därifrån in till City. Precis när vi ska gå på tåget inser vi att biljetten som vi precis har köpt - gäller inte för vår zon! Vi var precis på gränsen mellan zon B och C, dessvärre lite mer åt C. Vi bestämmer oss för att om det kommer en kontrollant, så spelar vi dumma svenskar som inte förstår.
Otroligt att man ens planerar sånt här - men vem orkar punga ut 2,80€/pers till för att köpa en ny biljett? Nejnej, bäst att leka trög svensk istället. Vad gör man annars om dagarna liksom?
Vi hade tur. Ingen kontrollant kom, så vi hoppade av på Hackesche Höfe för att äta middag, vilket vi gjorde. Vi åt på Odessa, hörnan Rosenthaler Str/An der Spandauer Brücke. Mysigt, gott, mättande - man är nöjd!
Ligger nu med uppknäppta byxor i min säng och skriver, frågar skarpt om jag någonsin kommer att kunna knäppa de här byxorna igen.
Men det är en helt ny historia - i ett helt nytt blogginlägg.
Suck, jag ger upp.
Har inte skrivit om Ryssen på länge - ryssen som vi hatade för hans hånande skratt och torra ryska skämt. Vi har nu lärt oss att Ryssen heter Miland, men vi kallar honom för Ryssen ändå. Vi har också lärt oss att Ryssen är underbar. En kväll när vi var inne för att köpa godsaker och vatten gav han oss varsitt Kinder-Riegel. Sen dess älskar vi Ryssen. Nuförtiden ger han oss Kinder-Riegel (eller Duplo) så gott som var och varannan gång. Svårövertalade svenskor?
Skulle inte tro det.
Emmelies föräldrar kom på besök idag. De välkomnades av det första ösregn plus åska som vi har upplevt här. Bussen från Köpenhamn till ZOB (Zentrale Omnibus Bahnhof - jodå, tyskar dom kan!) var försenad, så istället för att komma kl 15.30 kom de en timme senare. Men väl ankomna och glada i hågen drog vi oss till S-Bahn, riktning Köpenick, där L&E skulle bo. Vi hade till och med förberett oss så väl genom att ta reda på var, i och med att vi ändå var tvungna att vänta tills bussen kom. Allt var klart, smidigt och lätt skulle det gå.
Smidigt och lätt - visst! Vi hamnar fel såklart, och vet inte alls vart vi ska ta vägen. Från att ha varit mitt i stan, där man bara kan vinka in en taxi om man skulle hamna akut fel, så är vi nu i ett bostadsområde - mitt i en skog. Skogen doftade underbart efter regnet, löv-och blomdoft blandad med doften av blöt asfalt. Vi var omringade av skogen, som var så grön att det stack dig i ögonen. Vi är fast i detta gröna paradis (?) - vart ska vi ta vägen?
Vi lyckas hitta en levande själ, som själv inte kände till orten väl, men visste att hennes väninna som skulle möta henne vid hållplatsen kände till området väl. Väninnan kom traskande från en stig mellan två hus - som en räddare i nöden. Vi förklarar situationen, och kvinnan förklarar det vi redan har förstått - vi är totalt fel. Vi, som de pessimistiska svenskar vi är, börjar muttra och svära över den idiotiska kvinnan på ZOB som gav oss fel anvisningar, men vår räddare i nöden lugnar oss med att allting har en mening, och att det var meningen att vi skulle träffas. Hon känner till hotellet, och erbjuder sig att köra oss dit! Glada och chockade, som de fördomsfulla svenskar man är, tänker vi på hennes väninna, som har stått och väntat på henne längre än vad vi har. Kvinnan nickar instämmande och menar att hon kan påbörja deras själsliga terapi utan vår räddare. Själslig terapi? Vad är detta? Väninnan förklarar att hon har haft problem med migrän i hela sitt liv, och att kvinnan (aka vår räddare i nöden) har hjälpt henne förstå varför: uppenbarligen har väninnan haft en kniv i sitt huvud i 800år, och det är den som kvinnan håller på att avlägsna. Kvinnan menade det stod i månkorten (?) idag att det skulle vara en kaotisk dag, att det blev värre då.
...
...
Anyway - kvinnan körde oss till hotellet, allt lastades ur, det checkades in och byttes om - nu var vi redo to hit the town!
Hur tar man sig från Hoppegarten till City?
Taxi från hotellet till närmsta S-Bahn - 1,8 km(!) - och S-Bahn därifrån in till City. Precis när vi ska gå på tåget inser vi att biljetten som vi precis har köpt - gäller inte för vår zon! Vi var precis på gränsen mellan zon B och C, dessvärre lite mer åt C. Vi bestämmer oss för att om det kommer en kontrollant, så spelar vi dumma svenskar som inte förstår.
Otroligt att man ens planerar sånt här - men vem orkar punga ut 2,80€/pers till för att köpa en ny biljett? Nejnej, bäst att leka trög svensk istället. Vad gör man annars om dagarna liksom?
Vi hade tur. Ingen kontrollant kom, så vi hoppade av på Hackesche Höfe för att äta middag, vilket vi gjorde. Vi åt på Odessa, hörnan Rosenthaler Str/An der Spandauer Brücke. Mysigt, gott, mättande - man är nöjd!
Ligger nu med uppknäppta byxor i min säng och skriver, frågar skarpt om jag någonsin kommer att kunna knäppa de här byxorna igen.
Men det är en helt ny historia - i ett helt nytt blogginlägg.
15.25
Någon som sett vår hausmeister?
...
14.32
Han är fortfarande inte här.
Han är fortfarande inte här.
ich hasse meinen Hausmeister
Jag hatar min vaktmästare. Eller ja - hata är som alla vet (klyschigt nog) ett starkt ord, men ja - jag är MÅTTLIGT irriterad på honom.
Här följer historien bakom mitt irritation.
Vi hade tänkt oss när vi flyttade in i lägenheten att vi inte skulle ha taklampor, utan att vi skulle spara de hålen i taket och väggarna och istället köpa bords-och golvlampor. Men i och med att det finns kablar i taket och på väggarna där taklampor kan anslutas, så föreslog vår kära vaktmästare att man kan sätta lock över dem, så att de inte syns. Vi bestämde oss samtidigt att vi skulle ha en taklampa precis när man kommer in i hallen - för det är ett satans yrande när man kommer in på kvällen i en kolsvart lägenhet. Vaktmästaren sa att han skulle lämna en lapp med sitt telefonnummer i vår brevlåda veckan efter inflytten, så kunde vi ringa honom när vi hade fixat tyskt nummer.
Det kom aldrig någon lapp. Så efter fyra veckor (av yrande) i Berlin, letade jag till slut upp hans nummer och ringde honom. Vi bestämde att han skulle komma klockan 15 måndagen den 11/5. Klockan 15.45 ringer jag honom och frågar om jag missförstått vår överenskommelse. Då var han påväg - och "lugnar" mig med att jag inte hade behövt ringa, att han som sagt var på väg. Låt gå tänkte jag - mannen är ju på väg. Alla kan vi bli försenade (något som jag vet ALLTFÖR väl). Klockan 16.15 var han här, utan saker! Han kollade, räknade hur många lock han behövde och vad han behövde för att skruva upp lampan i hallen. Vi bestämde en ny tid, klockan 10 torsdagen den 14/5 skulle han komma och montera upp sakerna. Klockan 11 på torsdagen har snubben ännu inte dykt upp, så jag ringer honom och frågar om något har hänt. Då visar det sig att hans kollega har skadat sin hand, så han måste ta över hans arbetsuppgifter också. Sånt kan hända, tänker jag, men han har ju uppenbarligen med sig sin mobil, och han har mitt nummer - så varför ringer människan inte och säger det?! Irriterat frågar jag när hans kollega är tillbaka på jobbet, så säger han absolut senast tisdag den 19/5. Då frågar jag honom om han kan komma tidigt på tisdagen, för jag har lite saker att göra klockan 11.30 den dagen. Inga problem säger han, "jag kommer klockan 9". "Kanon" säger jag, "då ses vi på tisdag!"
Idag är det tisdag den 19/5, klockan är nu 12.40 - och inte har vi det ljusare i vår lägenhet! Ringde snubben klockan 10 och frågade var han höll hus - då var han på Prenzlauer Allée (ca 10 kvarter bort) och skulle fixa saker där först! Han hade en termin med en i vårt hus klockan 16, så han kunde komma före eller efter det. Klockan 14 bestämde vi, alltså om 80 minuter.
Spännande fortsättning följer - får vi yra i mörkret en kväll till - eller kan vi äntligen få upp vår lampa?!
To be continued...
Här följer historien bakom mitt irritation.
Vi hade tänkt oss när vi flyttade in i lägenheten att vi inte skulle ha taklampor, utan att vi skulle spara de hålen i taket och väggarna och istället köpa bords-och golvlampor. Men i och med att det finns kablar i taket och på väggarna där taklampor kan anslutas, så föreslog vår kära vaktmästare att man kan sätta lock över dem, så att de inte syns. Vi bestämde oss samtidigt att vi skulle ha en taklampa precis när man kommer in i hallen - för det är ett satans yrande när man kommer in på kvällen i en kolsvart lägenhet. Vaktmästaren sa att han skulle lämna en lapp med sitt telefonnummer i vår brevlåda veckan efter inflytten, så kunde vi ringa honom när vi hade fixat tyskt nummer.
Det kom aldrig någon lapp. Så efter fyra veckor (av yrande) i Berlin, letade jag till slut upp hans nummer och ringde honom. Vi bestämde att han skulle komma klockan 15 måndagen den 11/5. Klockan 15.45 ringer jag honom och frågar om jag missförstått vår överenskommelse. Då var han påväg - och "lugnar" mig med att jag inte hade behövt ringa, att han som sagt var på väg. Låt gå tänkte jag - mannen är ju på väg. Alla kan vi bli försenade (något som jag vet ALLTFÖR väl). Klockan 16.15 var han här, utan saker! Han kollade, räknade hur många lock han behövde och vad han behövde för att skruva upp lampan i hallen. Vi bestämde en ny tid, klockan 10 torsdagen den 14/5 skulle han komma och montera upp sakerna. Klockan 11 på torsdagen har snubben ännu inte dykt upp, så jag ringer honom och frågar om något har hänt. Då visar det sig att hans kollega har skadat sin hand, så han måste ta över hans arbetsuppgifter också. Sånt kan hända, tänker jag, men han har ju uppenbarligen med sig sin mobil, och han har mitt nummer - så varför ringer människan inte och säger det?! Irriterat frågar jag när hans kollega är tillbaka på jobbet, så säger han absolut senast tisdag den 19/5. Då frågar jag honom om han kan komma tidigt på tisdagen, för jag har lite saker att göra klockan 11.30 den dagen. Inga problem säger han, "jag kommer klockan 9". "Kanon" säger jag, "då ses vi på tisdag!"
Idag är det tisdag den 19/5, klockan är nu 12.40 - och inte har vi det ljusare i vår lägenhet! Ringde snubben klockan 10 och frågade var han höll hus - då var han på Prenzlauer Allée (ca 10 kvarter bort) och skulle fixa saker där först! Han hade en termin med en i vårt hus klockan 16, så han kunde komma före eller efter det. Klockan 14 bestämde vi, alltså om 80 minuter.
Spännande fortsättning följer - får vi yra i mörkret en kväll till - eller kan vi äntligen få upp vår lampa?!
To be continued...
change
Min takt har förändrats.
Det slog mig i natt när jag gick hem från Al Dente.
Klockan 1 en måndagnatt,
och ändå springer folk förbi, påväg till en club,
till jobbet
vilket Oranierburger Strasse är för vissa
eller som jag - hem.
Alla i full fart,
alla mot sitt håll,
men ändå verkar ingen stressad.
De verkar faktiskt till och med nöjda.
Jag är också nöjd.
Man kanske frågar sig hur jag märker skillnaden i takten?
Hur jag märker att den är annorlunda?
Det är inte på grund av den ökade mjölksyran i mina ben,
mina djupare andetag ner i mina lungor,
eller den trumman i mitt bröst som ska föreställa mitt hjärta.
Det är trafikljusens intervaller som visar skillnaden.
Hela staden förväntar sig att du ska hinna över gatan
innan ljuset slår om från grönt till rött.
Intervallerna är korta här
hamnar du på efterkälken,
får du springa på lite extra för att hinna ikapp.
Jag vill inte vara på efterkälken.
Jag vill vara med i den fartfyllda,
men samtidigt så lugna,
virvelvinden som gör att jag älskar Berlin.
För det gör jag - älskar Berlin.
Min takt har förändrats.
För att jag har förändrats.
Det slog mig i natt när jag gick hem från Al Dente.
Klockan 1 en måndagnatt,
och ändå springer folk förbi, påväg till en club,
till jobbet
vilket Oranierburger Strasse är för vissa
eller som jag - hem.
Alla i full fart,
alla mot sitt håll,
men ändå verkar ingen stressad.
De verkar faktiskt till och med nöjda.
Jag är också nöjd.
Man kanske frågar sig hur jag märker skillnaden i takten?
Hur jag märker att den är annorlunda?
Det är inte på grund av den ökade mjölksyran i mina ben,
mina djupare andetag ner i mina lungor,
eller den trumman i mitt bröst som ska föreställa mitt hjärta.
Det är trafikljusens intervaller som visar skillnaden.
Hela staden förväntar sig att du ska hinna över gatan
innan ljuset slår om från grönt till rött.
Intervallerna är korta här
hamnar du på efterkälken,
får du springa på lite extra för att hinna ikapp.
Jag vill inte vara på efterkälken.
Jag vill vara med i den fartfyllda,
men samtidigt så lugna,
virvelvinden som gör att jag älskar Berlin.
För det gör jag - älskar Berlin.
Min takt har förändrats.
För att jag har förändrats.
...then this crazy feeling starts happening.
Beyoncé (Bay-Once) var fierce. Vad annars kunde hon varit. Showen var riktigt häftig och under ca halva showen var ms B sitt alterego Sasha Fierce, och under den andra showen var hon sitt vanliga jag. Showen blandades med videoklipp, häftiga sound och light effects och framförallt - grymma vocals och dance moves! Kan inte skriva alltför mycket här nu, i och med att några kära vänner hemma i Sverige ska se henne imorgon på Ullevi, så jag får vara tyst några dagar till...
På tal om några dagar, och på tal om tal::
1 dag får vi lampor i hallen
2 dagar tills vi får Internet
4 dagar tills pappa hälsar på
11 dagar tills Emts päron hälsar på
17 dagar tills Emt åker
31 dagar tills mamma hälsar på
32 dagar tills Josefin, Gustav, Berit hälsar på
62 dagar tills jag åker till Sverige
69 dagar till Pauls och Ullis bröllop
76 dagar tills jag åker hem till Berlin
Så långt sträcker sig mina planer för tillfället. Skönt att ha lite planer. Vad gör man utan planer?
Är man egentligen någonsin planlös?
Ska avnjuta mitt te som står och kallnar bredvid datorn. Kommer faktiskt att sakna min dagliga Chailatte, nu när vi på tisdag får eget Internet.
Vill ni veta hur man märker att man bor i Tyskland?
Heidi Klum är överallt.
På tal om några dagar, och på tal om tal::
1 dag får vi lampor i hallen
2 dagar tills vi får Internet
4 dagar tills pappa hälsar på
11 dagar tills Emts päron hälsar på
17 dagar tills Emt åker
31 dagar tills mamma hälsar på
32 dagar tills Josefin, Gustav, Berit hälsar på
62 dagar tills jag åker till Sverige
69 dagar till Pauls och Ullis bröllop
76 dagar tills jag åker hem till Berlin
Så långt sträcker sig mina planer för tillfället. Skönt att ha lite planer. Vad gör man utan planer?
Är man egentligen någonsin planlös?
Ska avnjuta mitt te som står och kallnar bredvid datorn. Kommer faktiskt att sakna min dagliga Chailatte, nu när vi på tisdag får eget Internet.
Vill ni veta hur man märker att man bor i Tyskland?
Heidi Klum är överallt.
Tonight...
...Ant&Emt - and Beyonce - are Sasha Fierce - at O2 World in Berlin.
Och Emt's underbara pojkvän Dant ska ha all tack. Grattis på födelsedagen - och än en gång - TACK!
Efter solsken kommer...regn.
Sitter återigen på vårt lilla café, den här gången med lite sämre väder. Det har regnat lite smått igår och idag, och idag är det kyligt. Men det är underbart ändå - den här staden har sin charm i alla väder.
Har haft finbesök av Filippa och Linnéa, och nu är vi en mindre, Filippa tog bussen hem igår, och Linnéa är fortfarande kvar. Självklart blev det en helg fylld med fest, torsdag, fredag, lördag för F&L, fredag för mig och Emmelie, pga av bland annat jobb. Fredag tillbringades i alla fall med en halv flaska vin, Soda Club till 4.30, WeekEnd efter det och hemgång kl 6.30. En äkta utekväll! Lördagen var mindre lyckad för min del, tillbringade större delen av den i sängen, förutom en snabb promenad till Falafel UFO för att köpa mat. De andra drog dock till Golden Gate och Berghain (!) och kom hemdrumlandes någon gång under förmiddagen. En viss liten själ grävde ner sig under täcket, och stack först upp näsan vid elva idag. För tillfället mår dock hela ligan bra, och funderar på att gå och få ett fotbad på en salong i närheten. Skönt med billigt spa!
Har jobbat ännu lite mer på Al Dente, ska jobba idag och imorgon är det sista dagen. Alltid bra med lite cash.
Pratade med en kvinna imorse angående jobb, för tillfället hade de inga projekt, men hon sa att det var bra att ha folk i åtanke om det skulle komma upp något,
Så som vanligt folks - håll tummarna!
Har haft finbesök av Filippa och Linnéa, och nu är vi en mindre, Filippa tog bussen hem igår, och Linnéa är fortfarande kvar. Självklart blev det en helg fylld med fest, torsdag, fredag, lördag för F&L, fredag för mig och Emmelie, pga av bland annat jobb. Fredag tillbringades i alla fall med en halv flaska vin, Soda Club till 4.30, WeekEnd efter det och hemgång kl 6.30. En äkta utekväll! Lördagen var mindre lyckad för min del, tillbringade större delen av den i sängen, förutom en snabb promenad till Falafel UFO för att köpa mat. De andra drog dock till Golden Gate och Berghain (!) och kom hemdrumlandes någon gång under förmiddagen. En viss liten själ grävde ner sig under täcket, och stack först upp näsan vid elva idag. För tillfället mår dock hela ligan bra, och funderar på att gå och få ett fotbad på en salong i närheten. Skönt med billigt spa!
Har jobbat ännu lite mer på Al Dente, ska jobba idag och imorgon är det sista dagen. Alltid bra med lite cash.
Pratade med en kvinna imorse angående jobb, för tillfället hade de inga projekt, men hon sa att det var bra att ha folk i åtanke om det skulle komma upp något,
Så som vanligt folks - håll tummarna!
