ich hasse meinen Hausmeister
Jag hatar min vaktmästare. Eller ja - hata är som alla vet (klyschigt nog) ett starkt ord, men ja - jag är MÅTTLIGT irriterad på honom.
Här följer historien bakom mitt irritation.
Vi hade tänkt oss när vi flyttade in i lägenheten att vi inte skulle ha taklampor, utan att vi skulle spara de hålen i taket och väggarna och istället köpa bords-och golvlampor. Men i och med att det finns kablar i taket och på väggarna där taklampor kan anslutas, så föreslog vår kära vaktmästare att man kan sätta lock över dem, så att de inte syns. Vi bestämde oss samtidigt att vi skulle ha en taklampa precis när man kommer in i hallen - för det är ett satans yrande när man kommer in på kvällen i en kolsvart lägenhet. Vaktmästaren sa att han skulle lämna en lapp med sitt telefonnummer i vår brevlåda veckan efter inflytten, så kunde vi ringa honom när vi hade fixat tyskt nummer.
Det kom aldrig någon lapp. Så efter fyra veckor (av yrande) i Berlin, letade jag till slut upp hans nummer och ringde honom. Vi bestämde att han skulle komma klockan 15 måndagen den 11/5. Klockan 15.45 ringer jag honom och frågar om jag missförstått vår överenskommelse. Då var han påväg - och "lugnar" mig med att jag inte hade behövt ringa, att han som sagt var på väg. Låt gå tänkte jag - mannen är ju på väg. Alla kan vi bli försenade (något som jag vet ALLTFÖR väl). Klockan 16.15 var han här, utan saker! Han kollade, räknade hur många lock han behövde och vad han behövde för att skruva upp lampan i hallen. Vi bestämde en ny tid, klockan 10 torsdagen den 14/5 skulle han komma och montera upp sakerna. Klockan 11 på torsdagen har snubben ännu inte dykt upp, så jag ringer honom och frågar om något har hänt. Då visar det sig att hans kollega har skadat sin hand, så han måste ta över hans arbetsuppgifter också. Sånt kan hända, tänker jag, men han har ju uppenbarligen med sig sin mobil, och han har mitt nummer - så varför ringer människan inte och säger det?! Irriterat frågar jag när hans kollega är tillbaka på jobbet, så säger han absolut senast tisdag den 19/5. Då frågar jag honom om han kan komma tidigt på tisdagen, för jag har lite saker att göra klockan 11.30 den dagen. Inga problem säger han, "jag kommer klockan 9". "Kanon" säger jag, "då ses vi på tisdag!"
Idag är det tisdag den 19/5, klockan är nu 12.40 - och inte har vi det ljusare i vår lägenhet! Ringde snubben klockan 10 och frågade var han höll hus - då var han på Prenzlauer Allée (ca 10 kvarter bort) och skulle fixa saker där först! Han hade en termin med en i vårt hus klockan 16, så han kunde komma före eller efter det. Klockan 14 bestämde vi, alltså om 80 minuter.
Spännande fortsättning följer - får vi yra i mörkret en kväll till - eller kan vi äntligen få upp vår lampa?!
To be continued...
Här följer historien bakom mitt irritation.
Vi hade tänkt oss när vi flyttade in i lägenheten att vi inte skulle ha taklampor, utan att vi skulle spara de hålen i taket och väggarna och istället köpa bords-och golvlampor. Men i och med att det finns kablar i taket och på väggarna där taklampor kan anslutas, så föreslog vår kära vaktmästare att man kan sätta lock över dem, så att de inte syns. Vi bestämde oss samtidigt att vi skulle ha en taklampa precis när man kommer in i hallen - för det är ett satans yrande när man kommer in på kvällen i en kolsvart lägenhet. Vaktmästaren sa att han skulle lämna en lapp med sitt telefonnummer i vår brevlåda veckan efter inflytten, så kunde vi ringa honom när vi hade fixat tyskt nummer.
Det kom aldrig någon lapp. Så efter fyra veckor (av yrande) i Berlin, letade jag till slut upp hans nummer och ringde honom. Vi bestämde att han skulle komma klockan 15 måndagen den 11/5. Klockan 15.45 ringer jag honom och frågar om jag missförstått vår överenskommelse. Då var han påväg - och "lugnar" mig med att jag inte hade behövt ringa, att han som sagt var på väg. Låt gå tänkte jag - mannen är ju på väg. Alla kan vi bli försenade (något som jag vet ALLTFÖR väl). Klockan 16.15 var han här, utan saker! Han kollade, räknade hur många lock han behövde och vad han behövde för att skruva upp lampan i hallen. Vi bestämde en ny tid, klockan 10 torsdagen den 14/5 skulle han komma och montera upp sakerna. Klockan 11 på torsdagen har snubben ännu inte dykt upp, så jag ringer honom och frågar om något har hänt. Då visar det sig att hans kollega har skadat sin hand, så han måste ta över hans arbetsuppgifter också. Sånt kan hända, tänker jag, men han har ju uppenbarligen med sig sin mobil, och han har mitt nummer - så varför ringer människan inte och säger det?! Irriterat frågar jag när hans kollega är tillbaka på jobbet, så säger han absolut senast tisdag den 19/5. Då frågar jag honom om han kan komma tidigt på tisdagen, för jag har lite saker att göra klockan 11.30 den dagen. Inga problem säger han, "jag kommer klockan 9". "Kanon" säger jag, "då ses vi på tisdag!"
Idag är det tisdag den 19/5, klockan är nu 12.40 - och inte har vi det ljusare i vår lägenhet! Ringde snubben klockan 10 och frågade var han höll hus - då var han på Prenzlauer Allée (ca 10 kvarter bort) och skulle fixa saker där först! Han hade en termin med en i vårt hus klockan 16, så han kunde komma före eller efter det. Klockan 14 bestämde vi, alltså om 80 minuter.
Spännande fortsättning följer - får vi yra i mörkret en kväll till - eller kan vi äntligen få upp vår lampa?!
To be continued...
Kommentarer
Trackback
