ANNA

Emt åkte igår. 13.30 tog hon bussen från ZOB med destination Köpenhamn, där hon skulle hälsa på sin älskade Dant, för att sen bege sig hem till Ingelsträde. Så nu är jag själv. Inte helt själv, har cirka 3 499 000 människor till runt omkring mig, men ja, i lägenheten är jag helt själv. Inget flåsande från toaletten (flåsandet bildas när emmelie står framför spegeln och dansar), inget ljuvligt sjungande från köket, ingen att dela den tunga Lidl-påsen med, ingen som svarar en när man säger "god natt" när man ska gå och lägga sig. Ingen att ha sällskap till Ryssen med. Inget ägg som har lämnats i kastrullen, eftersom min kära roommate alltid vaknar innan mig (hon och resten av världens befolkning). Nichts. Det enda som svarar en är tystnaden.

Det är fantastiskt hur snabbt man ställer om sig. Hur snabbt man med en människa som alltid varit en nära, helt plötsligt kan bilda sig en helt ny vardag. En gemensam vardag. Vårt eget lilla äventyr här, samtidigt som vi har människor på annat håll som också lever ett eget äventyr. Det känns som att jag har kommit till ett stadium i mitt liv, då jag klart och tydligt kan se, hur mycket världen har att erbjuda.

Emmelie har också mycket att erbjuda, Hennes glada skratt, stora leende och lysande ögon kan charma även den argaste och kyligaste av oss alla. Hennes långa ben och bestämda steg gör att hon syns, märks och respekteras. Hon är fin, prinsessan Eboolein, und ich liebe sie von ganzem Herzen.

She's
determined - like a diva
gorgeous - with her freakum dress on
crazy - in love with dant (and her radio)
a naughty girl
me myself and I

and most of all she's
an angel - and baby I can see your halo
- singing ave maria.



I'm glad that I got to smash into you.