ANNA

Min takt har förändrats.
Det slog mig i natt när jag gick hem från Al Dente.
Klockan 1 en måndagnatt,
och ändå springer folk förbi, påväg till en club,
till jobbet
vilket Oranierburger Strasse är för vissa
eller som jag - hem.
Alla i full fart,
alla mot sitt håll,
men ändå verkar ingen stressad.
De verkar faktiskt till och med nöjda.
Jag är också nöjd.

Man kanske frågar sig hur jag märker skillnaden i takten?
Hur jag märker att den är annorlunda?
Det är inte på grund av den ökade mjölksyran i mina ben,
mina djupare andetag ner i mina lungor,
eller den trumman i mitt bröst som ska föreställa mitt hjärta.
Det är trafikljusens intervaller som visar skillnaden.

Hela staden förväntar sig att du ska hinna över gatan
innan ljuset slår om från grönt till rött.
Intervallerna är korta här
hamnar du på efterkälken,
får du springa på lite extra för att hinna ikapp.
Jag vill inte vara på efterkälken.
Jag vill vara med i den fartfyllda,
men samtidigt så lugna,
virvelvinden som gör att jag älskar Berlin.
För det gör jag - älskar Berlin.

Min takt har förändrats.
För att jag har förändrats.