Ljus i vårt hus/Mätt som en plätt.
Jag ser ljuset. Cirka tjugo minuter efter mitt efterlysande efter Herr Hausmeister, ringde det på dörren. Hausmeistern var funnen. Vi har nu ljus i vår lägenhet, eller ja, i alla fall i hallen. Locken för att dölja de utstickande elkablarna kommer i veckan.
Suck, jag ger upp.
Har inte skrivit om Ryssen på länge - ryssen som vi hatade för hans hånande skratt och torra ryska skämt. Vi har nu lärt oss att Ryssen heter Miland, men vi kallar honom för Ryssen ändå. Vi har också lärt oss att Ryssen är underbar. En kväll när vi var inne för att köpa godsaker och vatten gav han oss varsitt Kinder-Riegel. Sen dess älskar vi Ryssen. Nuförtiden ger han oss Kinder-Riegel (eller Duplo) så gott som var och varannan gång. Svårövertalade svenskor?
Skulle inte tro det.
Emmelies föräldrar kom på besök idag. De välkomnades av det första ösregn plus åska som vi har upplevt här. Bussen från Köpenhamn till ZOB (Zentrale Omnibus Bahnhof - jodå, tyskar dom kan!) var försenad, så istället för att komma kl 15.30 kom de en timme senare. Men väl ankomna och glada i hågen drog vi oss till S-Bahn, riktning Köpenick, där L&E skulle bo. Vi hade till och med förberett oss så väl genom att ta reda på var, i och med att vi ändå var tvungna att vänta tills bussen kom. Allt var klart, smidigt och lätt skulle det gå.
Smidigt och lätt - visst! Vi hamnar fel såklart, och vet inte alls vart vi ska ta vägen. Från att ha varit mitt i stan, där man bara kan vinka in en taxi om man skulle hamna akut fel, så är vi nu i ett bostadsområde - mitt i en skog. Skogen doftade underbart efter regnet, löv-och blomdoft blandad med doften av blöt asfalt. Vi var omringade av skogen, som var så grön att det stack dig i ögonen. Vi är fast i detta gröna paradis (?) - vart ska vi ta vägen?
Vi lyckas hitta en levande själ, som själv inte kände till orten väl, men visste att hennes väninna som skulle möta henne vid hållplatsen kände till området väl. Väninnan kom traskande från en stig mellan två hus - som en räddare i nöden. Vi förklarar situationen, och kvinnan förklarar det vi redan har förstått - vi är totalt fel. Vi, som de pessimistiska svenskar vi är, börjar muttra och svära över den idiotiska kvinnan på ZOB som gav oss fel anvisningar, men vår räddare i nöden lugnar oss med att allting har en mening, och att det var meningen att vi skulle träffas. Hon känner till hotellet, och erbjuder sig att köra oss dit! Glada och chockade, som de fördomsfulla svenskar man är, tänker vi på hennes väninna, som har stått och väntat på henne längre än vad vi har. Kvinnan nickar instämmande och menar att hon kan påbörja deras själsliga terapi utan vår räddare. Själslig terapi? Vad är detta? Väninnan förklarar att hon har haft problem med migrän i hela sitt liv, och att kvinnan (aka vår räddare i nöden) har hjälpt henne förstå varför: uppenbarligen har väninnan haft en kniv i sitt huvud i 800år, och det är den som kvinnan håller på att avlägsna. Kvinnan menade det stod i månkorten (?) idag att det skulle vara en kaotisk dag, att det blev värre då.
...
...
Anyway - kvinnan körde oss till hotellet, allt lastades ur, det checkades in och byttes om - nu var vi redo to hit the town!
Hur tar man sig från Hoppegarten till City?
Taxi från hotellet till närmsta S-Bahn - 1,8 km(!) - och S-Bahn därifrån in till City. Precis när vi ska gå på tåget inser vi att biljetten som vi precis har köpt - gäller inte för vår zon! Vi var precis på gränsen mellan zon B och C, dessvärre lite mer åt C. Vi bestämmer oss för att om det kommer en kontrollant, så spelar vi dumma svenskar som inte förstår.
Otroligt att man ens planerar sånt här - men vem orkar punga ut 2,80€/pers till för att köpa en ny biljett? Nejnej, bäst att leka trög svensk istället. Vad gör man annars om dagarna liksom?
Vi hade tur. Ingen kontrollant kom, så vi hoppade av på Hackesche Höfe för att äta middag, vilket vi gjorde. Vi åt på Odessa, hörnan Rosenthaler Str/An der Spandauer Brücke. Mysigt, gott, mättande - man är nöjd!
Ligger nu med uppknäppta byxor i min säng och skriver, frågar skarpt om jag någonsin kommer att kunna knäppa de här byxorna igen.
Men det är en helt ny historia - i ett helt nytt blogginlägg.
Suck, jag ger upp.
Har inte skrivit om Ryssen på länge - ryssen som vi hatade för hans hånande skratt och torra ryska skämt. Vi har nu lärt oss att Ryssen heter Miland, men vi kallar honom för Ryssen ändå. Vi har också lärt oss att Ryssen är underbar. En kväll när vi var inne för att köpa godsaker och vatten gav han oss varsitt Kinder-Riegel. Sen dess älskar vi Ryssen. Nuförtiden ger han oss Kinder-Riegel (eller Duplo) så gott som var och varannan gång. Svårövertalade svenskor?
Skulle inte tro det.
Emmelies föräldrar kom på besök idag. De välkomnades av det första ösregn plus åska som vi har upplevt här. Bussen från Köpenhamn till ZOB (Zentrale Omnibus Bahnhof - jodå, tyskar dom kan!) var försenad, så istället för att komma kl 15.30 kom de en timme senare. Men väl ankomna och glada i hågen drog vi oss till S-Bahn, riktning Köpenick, där L&E skulle bo. Vi hade till och med förberett oss så väl genom att ta reda på var, i och med att vi ändå var tvungna att vänta tills bussen kom. Allt var klart, smidigt och lätt skulle det gå.
Smidigt och lätt - visst! Vi hamnar fel såklart, och vet inte alls vart vi ska ta vägen. Från att ha varit mitt i stan, där man bara kan vinka in en taxi om man skulle hamna akut fel, så är vi nu i ett bostadsområde - mitt i en skog. Skogen doftade underbart efter regnet, löv-och blomdoft blandad med doften av blöt asfalt. Vi var omringade av skogen, som var så grön att det stack dig i ögonen. Vi är fast i detta gröna paradis (?) - vart ska vi ta vägen?
Vi lyckas hitta en levande själ, som själv inte kände till orten väl, men visste att hennes väninna som skulle möta henne vid hållplatsen kände till området väl. Väninnan kom traskande från en stig mellan två hus - som en räddare i nöden. Vi förklarar situationen, och kvinnan förklarar det vi redan har förstått - vi är totalt fel. Vi, som de pessimistiska svenskar vi är, börjar muttra och svära över den idiotiska kvinnan på ZOB som gav oss fel anvisningar, men vår räddare i nöden lugnar oss med att allting har en mening, och att det var meningen att vi skulle träffas. Hon känner till hotellet, och erbjuder sig att köra oss dit! Glada och chockade, som de fördomsfulla svenskar man är, tänker vi på hennes väninna, som har stått och väntat på henne längre än vad vi har. Kvinnan nickar instämmande och menar att hon kan påbörja deras själsliga terapi utan vår räddare. Själslig terapi? Vad är detta? Väninnan förklarar att hon har haft problem med migrän i hela sitt liv, och att kvinnan (aka vår räddare i nöden) har hjälpt henne förstå varför: uppenbarligen har väninnan haft en kniv i sitt huvud i 800år, och det är den som kvinnan håller på att avlägsna. Kvinnan menade det stod i månkorten (?) idag att det skulle vara en kaotisk dag, att det blev värre då.
...
...
Anyway - kvinnan körde oss till hotellet, allt lastades ur, det checkades in och byttes om - nu var vi redo to hit the town!
Hur tar man sig från Hoppegarten till City?
Taxi från hotellet till närmsta S-Bahn - 1,8 km(!) - och S-Bahn därifrån in till City. Precis när vi ska gå på tåget inser vi att biljetten som vi precis har köpt - gäller inte för vår zon! Vi var precis på gränsen mellan zon B och C, dessvärre lite mer åt C. Vi bestämmer oss för att om det kommer en kontrollant, så spelar vi dumma svenskar som inte förstår.
Otroligt att man ens planerar sånt här - men vem orkar punga ut 2,80€/pers till för att köpa en ny biljett? Nejnej, bäst att leka trög svensk istället. Vad gör man annars om dagarna liksom?
Vi hade tur. Ingen kontrollant kom, så vi hoppade av på Hackesche Höfe för att äta middag, vilket vi gjorde. Vi åt på Odessa, hörnan Rosenthaler Str/An der Spandauer Brücke. Mysigt, gott, mättande - man är nöjd!
Ligger nu med uppknäppta byxor i min säng och skriver, frågar skarpt om jag någonsin kommer att kunna knäppa de här byxorna igen.
Men det är en helt ny historia - i ett helt nytt blogginlägg.
Kommentarer
Postat av: Lena.K.
Hej Anna!
Det är såååå roligt att följa dina eskapader i stora Berlin.
Så mycket det händer omkring dig :-) Livet är nog inte tråkigt precis.
Du skriver på ett mycket trevligt och roligt sätt så det blir kul att läsa.
Imorgon ska jag åka till Krapperup igen för att se när Maja (Helens dotter) ska rida en träningstävling, ska bli så kul. Gletting och hon är jättefina ihop och Gletting tycker det är så kul. Håll tummarna att det går bra. Hon är så duktig "min" lilla häst.
Jag har haft några bra dagar nu och hoppas att det består.
Stor jättekram till dig från mig.
Puss, puss.
Trackback
